Hösten kryper på, frukost inomhus numera när uterummet är kyligt. Tända ljus värmer och omfamnar!

Igår fick jag till mig ett nytt flöde av Tro Hopp och Kärlek som fastnade hos mig. Ett budskap till dopbarnet att ta med sig i livet från en granne till familjen.
Du ska ha Tro uppåt, Hopp framåt och Kärlek åt sidorna!
Visst är det vackert? Orden, tro hopp kärlek säger redan så mycket bara i sig själv men förlängs i inramningen.

Alla har vi något budskap som vi har fått med oss i livet. Själv fick jag ett som varit med mig. Det var faktiskt mina egna grannar till mitt barndomshem (det var ju en märklig slump), Curt och Lollo, som sa till mig i mina tidiga år att jag skulle sikta mot stjärnorna så når du grantopparna.
Det har jag alltid haft med mig i en positiv anda, glöm inte att allt är möjligt och når du inte hela vägen upp så är ditt resultat/dina grantoppar som är det viktigast för mig inte stjärnorna. Mycket har gått bra för mig och frasen har med all säkerhet gett betydelse för det, för mitt liv.

Kärlek till er Curt och Lollo som tyvärr inte finns med oss i jordelivet längre. <3

Har reflekterat över hur länge vi kan höra stämman av rösten när någon gått bort. Jag hör far, hans stämma, hans röstläge, hans fraser och hans hälsningar. Sitter det i vårt inte öra så länge vi lever eller falnar och försvagas det med tiden?
Visst har vi teknik som hjälper oss, filmer och inspelningar som gör att vi för evigt hör. Så det hjälper så klart till att bevara minnet på ett bra sätt.

Funderar på om jag hör andra släktingar, mormor, farmor mfl.... Jo vissa gör jag det men det är mer korta ord, skratt. Antagligen det ljud/röst som är förknippat med något minne eller känsla! Farmors röst när hon kallade mig pian lilla, mormors smittande bubblande skratt som alltid fick mig att le och känna hennes kärlek till mig!

Tänk om vi kunde göra en virtual minneshylla! Där vi kunde titta in i olika små vrår för se, känna, höra, lukta på olika minnen som har betydelse för oss.
Nu har jag ju tankarna på goda minnen men alla har vi ju minnen som inte är så goda och som väcker mer olust än lust.
Hm, men kanske kan det vara bra om vi kunde titta känna även på dessa för att förstå, för att få kunskap och på det sättet inte få samma storlek på ärr och konsekvenser i oss. Och på dessa minnen tror jag det skulle vara bra med några skyddande lager som kan plockas bort allt eftersom så att vi kan lukta på dem i den takt som är lagom för oss, som gör att vi kan hantera och omfamna dom på ett gott sätt för oss och vårt inre.

Ja, tankar tankar som kan flöda och få utrymme i min söndagsmorgon, den sista i septembermånad 2018!

Tro uppåt
Hopp framåt
Kärlek åt sidorna

Njut och omfamna er söndag! <3

Idag vänder jag tillbaka till livets början och ska på dop i eftermiddag. Ett dop hemma i hemmet, något nytt för mig. Ingen namngivning utan en kristen dopcermoni.
Släkt i släkt som kommit till mig i vuxenlivet, härliga varma glada släktvänner och deras Milla dotter.

Och jag får även vända tillbaka till min barndomsort, Bjärred! Lika underbart varje gång att få komma dit, hem är alltid hem!
Har tyvärr inte någon anknytning där längre men jag tar chanserna som bjuds på att åka dit.

På förmiddagen var jag ute på golfklubben i finstassen! Lovar att ögon tittade och funderingarna bubblade. Inte någon vanlig syn med klänning och klackar där inte. Och helst inte i närheten av tee!
Men idag är det avslutningstävling för vår lilla golftour och mina priser skulle lämnas för den senare prisutdelningen. Så klart att jag passade på att önska lycka till, må bäste kvinna vinna! :-)

Så balansen är tillbaka mellan liv och död och likhet mellan dopfunt och prispokal finns ju faktiskt! ;-)

Allt blev så bra med fars sista firandet! Vi har sagt farväl till hans fysiska skepnad och hälsat hans själ välkommen till hans nya hem i minneslunden på Råå.

Pippi, vår lilla tax, hon dog den 24/9 2015 och har varit i sin låda hemma hos mor och far. Pippi gick inte ifrån fars sida om osten fanns på bordet. Och därför fick Pippi följa med far och det känns så tryggt och fint att dom är tillsammans. Det är ju helt ok att ta hunden med dig in i himlen.

Det känns gott för oss alla och ikväll har mor och jag kopplat av med god mat och favoritvinet till filmen The mission! En gammal film från -86 med Robert De Niro och en mycket ung Liam Neeson. Filmen har en sens moral: Den som dör blir en legend men den som lever kvar förblir död. Ja, det krävs att se filmen för att förstå detta men den vita människans makt har förstört mycket, så mycket.

Filmen är inte lätt att hitta, den har utgått och finns inte på x antal filmkanaler. Skam den som ger sig och jag lyckades vinna ett bud på tradera lyckligt nog. Men ingen film kom till brevlådan och jag trodde det var kört, jag var lurad. Men se det var jag inte, den fanns i brevlådan när jag var hem om i eftermiddags. Tror nog allt att far kan ha haft ett finger med i spelet! :-)

Vi ville se filmen eftersom vi valde Gabriels Oboe son inledningsmusik på begravningen. En underbar musik, så vacker och vilsam. Det var prästen som rekommenderade både musiken och filmen.

Nu somnar jag med minnena av far, att det goda ska råda och att så länge vi minns så länge lever de döda. Själar säger aldrig adjö!

Imorgon är en ny dag! :-) Sov gott! <3

Idag är det dags att ta avsked av far, begravning för oss, den närmaste familjen.
Känner mig väldigt avslappnad även om jag vet att tårarna kommer falla på min kind.

Jag känner en saknad men sörjer i glädje. Glädje för att fars sista fyra dygn blev så bra, att jag fick vara nära varje minut de dygnen, att jag lyckades få hem honom, att hans resa från jordelivet blev lugn och så värdigt hemma hos mor! Detta tillsammans gör att glädjen är större än sorgen.

Många beklagar sorgen, frasen vi är vana vid att säga när vi möter någon i sorg. Jag tror att jag kanske är en av få som känner så här men frasen passar inte in i min känsla. Det betyder definitivt inte att jag är känslokall, nej tvärtom. Hela jag är fylld av känslor och kärlek för att jag kom så nära honom dessa dygnen. Men när jag minns så kommer saknaden, saknaden att inte få muntliga svar när jag pratar med honom.

Att idag se min mor, mina barn, min bror med familj ledsna kommer vara svårt. Men jag hoppas att musiken vi valt ger ett lugn, musik som far tyckte om. Far kommer finnas där omkring oss och ge oss massor av kärlek. Det är hans kropp vi tar avsked från inte hans själ och minnen.

Vi ska äta tillsammans på mor och fars favoritrestaurang vid havet. Jag hoppas att solen och det klara vädret gör oss sällskap, just nu är det lite gråmulet.

Känns bra att dagen är här nu, att vi får efter idag ha den i vårt minne. Det är skönt ur två aspekter, dels för att far nu snart kommer att finnas i minneslunden vilket känns som en befrielse. Sedan är det skönt för att kunna gå vidare, livet fortsätter och far vill att vi ska leva och sörja med glädje och humor. Jag kommer fylla livet med det så ofta jag kan och minnas.

Så länge vi minns någon så länge finns vi! <3

Vilken skillnad på vädret! :-)

Idag är solen åter framme och lyfter både humör och lust! Och det ska bli en värmepust under dagen på upp mot 19 grader iaf här i Skåne. 

Jag behöver verkligen solens strålar, det får både mitt leende och mina ögon att glittra. Ja, jag vet att vi även behöver det mindre roliga vädret! Årstiderna kommer oavsett vad vi vill och behöver. Och det är väl därför det blir så magiskt också med känslan "efter regn kommer sol" 
Det får mig att tänka på acceptens, att acceptera naturens vingslag, steg, krafter och skiftningar. Vädret kan vi inte ändra på, sätta mål på, öka vår prestation för att på det sätt förändra. Vädret accepterar vi, ja vi kan ju hänga läpp men vart efter så accepterar vi det som det är och anpassar oss därefter med rätt kläder förhoppningsvis.  

Men har vi lika lätt för att acceptera allt annat som kommr in i livet? Njae, inte riktigt eller hur? Där strävar vi och där är vi allti/oftast på väg, viljan att förändra, viljan att nå "dit" vilket ger konsekvenser på "här och nu". Och om vi inte har "här och nu" med oss så är det lätt att vi missar nuet, missar viktiga saker i våra ögonvrår, roliga saker, tänkvärda saker, plötsliga möten och bara trampar på mot det där andra, det där framme, till "om jag bara var där, om det bara vore så"

Jag har en sorts acceptens i mitt motto "Go with the flow" Ett flow att låta livet komma för att leva medströms och inte motströms. Känslor, händelser, resultat eller inga resultat som bara finns som bara kommer. Go with the flow har hjälpt mig mycket när livet haft sina dalar - samma känsla som "efter regn kommer sol" Det blir bra och det blir precis så som det ska, till det högsta bästa för mig och mitt Go with the flow ger mig tillit till det. 

Funderat lite på min förmåga till acceptens sista dagarna. Den är bra efter många års övning men det finns andra delar jag behöver öva på och det är att sätta gränser i min acceptens, att inte acceptera allt utan värdera det accepterade för att se om jag behöver sätta en gräns eller inte. Det är inte en självkärlek att acceptera utan gränssättning på ett ödmjukt och omtänksamt sätt mot sig själv. Jag är mitt i den delen av mitt liv där jag behöver komma först i mitt liv utan att för den skull trampa någon på tårna när jag går framåt i livet. Det är inte helt lätt efter en stor vana att sätta andra före mig själv. Andra kan vara familj, vänner, hem, jobb, fritid och andra saker i samhället som tar min fokus och som lockar mig att ställa mig bakefter. Det är lite som att börja skriva med vänster hand om jag är högerhänt. Men jag nu tagit pennan i min vänstra hand (Japp jag är högerhänt :-) ) och börjat att skriva alfabetet, det är lite krokigt och inga snygga bokstäver men dom kommer allt eftersom. Och jag ska acceptera  att det tar tid att lära om och försöka se dom små förändringarna som kommer i acceptensens nu i stunden. Och framförallt känna en tillit att jag kommer att sätta mig främst i mitt liv och ha en stor självmedkänsla <3

Go with the flow och njut av din accepterande dag i nuet! 

Jag har blivit med en egen yogamatta, en fin gul! Känns underbart att ha en egen och färgen valde jag med omsorg - vill ha mycket gult i mitt liv! Gult som för mig symboliserar värme, sol, sommar, kraft, energi, liv och hopp!

Yoga är relativt nytt för mig, provat lite under åren len nu hittat en yogastudio som passar mig. Där är jag välkommen som jag är i den situation och förmåga jag befinner mig i. Där sprids kravlöshet och kärlek vilket är så betydelsefullt för mig. Vi lever varje dag i prestation i livet och att få landa i lugnet och i min fokus på mattan är underbart. Där landar jag i kravlös vila och avkoppling, fokus på hur min kropp mår och vad den vill och behöver i just i den stunden, det är kärlek till mig själv!

Jag behöver bli lika bra på att ge kärlek till mig själv som jag gärna ger till andra.
Idag är en riktigt höstruskig dag, vinden och kylan viner om knuten så värme och kärlek välkomnar jag från min matta ikväll!

Namaste till mig, mattan och till dig! <3

Känner ni av månens kraft?
Jag gör ofta det och idag har det varit påtagligt. Varit trött, smått energilös, inte kommit riktigt till skott. Sömnen kan också vara lite si och så. Men även om det är smått stökigt så är den spännande och fascinerande i sin kraft och påverkan på oss.
Jag följer några olika sidor och bland annat en som beskriver kraften i den aktuella fullmånen. Denna gången står den i väduren, det berör bl.a relationer, kärlek, passion och framför allt våra viljor, att manifestera. Så det är starka energier dom är i rullning vilket förklarar min just nu lite kraftlösa känsla. Men jag bjuder gärna in månens kraft för att manifestera kärlek, relationer och att sätta mig och mina behov i centrum.
Jag vill, Jag kan, Jag ska!!! <3

Sov gott i månens kraft!

Idag blev det en date med sonen, en riktig kvalitetstid! Är ju inte så ofta tiden finns men när den väl infinner sig då är det ljuvligt!

Och många timmar fick vi, blev en runda golf ihop. Vädret hade nog alla varianter idag, sol, blå himmel, grå himmel, svart himmel, vind, regn, hagel. Ska säga att det var riktigt kämpigt mellan varven!

Sonen briljerade, spelade otroligt bra och slog mor med råge! En helt välförtjänt seger och en bra handikappsänkning! Well done!
Som tur är mitt golfmantra, every ending has a new beginning. Användes hyfsat frekvent på de sista nio hålen. Ibland ifrågasätter jag om jag verkligen spelat golf i så många år som jag gjort :-) Men en ska ju aldrig ge upp, bara på bollen igen!

Ett av hålen tar jag med mig, ett kort hål precis framför restaurangen, en damm mellan utslag och green. Ska säga att jag kände pressen! Sonen börjar och lägger sig 2 dm från hål och jag två meter ifrån. Det blev en birdie till sonen och ett par till mig och vi skrapade ihop bra med poäng där och lyckan över prestationen var stor för oss båda.

En go lunch ihop sen rullade vi hemåt. Väl hemma fick yllefilten och tofflorna komma fram, fy höstkylan är verkligen här!

Ikväll njuter jag och värmen har infunnit sig igen! En go kväll till dig!