Sitter här hemma, rummet är fyllt av tända stearinljus, skön musik ljuder ur högtalaren. Vilsamt och tacksamt reflekterar jag över dagen som blev till ett fint bevarat minne.

Ca 100-150 MC åkare samlades för Memorialrun för sin fina vän. En kortege som spred en fin mäktig värdighet i den tunga sorgen. Motordånet ekade i stadens gränd och ändå stod luften stilla och tystnaden var total. Känslorna var svåra att hålla borta för oss som stod vid sidan.

Vid min sida fanns mina mödrar, mor och min, för alltid, svärmor. Medan rundan pågick njöt vi av lite gott att dricka och äta på en uteservering. Tänk att sitta på en uteservering här i Skåne i oktober, märkligt och härligt. Och härligt är det att förgylla mina mödrars sällskap, dom blir så tacksamma.

Efter en timmes tid återvände åkarna och det blev en stunds fin gemenskap innan alla rullade vidare hemåt.

Nu sitter jag här, berörd och tacksam. Så viktigt att se vilka tacksamheter som finns i livet och när livet stannar upp blir dom tydliga. För mig är en tacksamhet att familjen finns kvar trots skilsmässa, som visserligen har många år på nacken, 15 år faktiskt. Min fd man var en av arrangörerna för MC rundan. Vi och våra familjer, kan alla umgås på ett ödmjukt sätt och det är en stor rikedom. Den är inte helt gratis och det har kostat känslor, förstånd, förståelse, vilja och kärlek - respekt och tid. En fin balans av ödmjuk närvaro och ett ansvarsfullt avstånd - tänk om alla skilsmässor fick ha det så.
Det är min tacksamhet ikväll!

Nu njuter jag vidare av kvällen och premiären av Så mycket bättre med huvudpersonen Eric Gadd kommer förgylla den.

Why dont you Why dont I

Älskar min morgon varje lördag!
Startar med behaglig ayoryoga på mysig studio med varm och behaglig stämning och bästa yogaläraren eller yogamästarinna skulle jag nog vilja benämna henne.
Hon ser och bemöter oss alla, var och en, personligt med stor värme.
Där får jag vakna i lugn och ro, säga godmorgon till varje cell och till mitt sinne genom mitt andetag och genom sköna rörelser i stillhet och ibland varsam styrka.
Med slutna ögon se min sol växa i mitt hjärta, min sol och mitt hjärta som är så viktigt för mig. Där får jag vara jag, där är jag trygg, där är jag stilla, lugn och stark. En fin rikedom att starta en lördag morgon med och som jag bär med mig genom hela dagen!

Den känslan är än viktigare idag, idag när det är en viktig dag för vår vän som rycktes bort för en vecka sedan. Alla hans mc vänner ska ha en memorialrun för honom och det väntas många många åkare. Men även andra som jag som inte åker mc utan vill på avstånd ta del av deras start på färden och om möjligt deras återkomst.

Det kommer bli mäktigt i både känsla, stillhet, tystnad och motordån som sakta rullar iväg.
Så även här behöver alla mycket sol i sina hjärtan och det ska jag försöka hjälpa att sprida små frön av.

En varm fin sol till ditt hjärta! <3

Då är jag på väg, på väg söder över.
En kväll i varm gemenskap väntar där skrattet brukar blandas med allvar i en härlig blandning. Öppenhet och förroende knyter oss samman. Sen har vi boken, den ska bara huvudmålet för träffen för vi är en bokklubb :-)
Ibland får den vara huvudmålet men ibland endast ett svepskäl för då tar våra skratt, matcoch vin över scenen.

Denna gången har vi läst, jag har dock lyssnat, på Hans Roslings Hur lärde jag mig förstå världen. En intressant bok om Hans liv och hans resor och forskning i Afrika. Han har gjort många upptäckter och avtryck i vår värld.

Tror ändå att det är tur att jag har lyssnat för jag är inte säker på att jag hade läst klart om boken fanns i mina händer.
Jag är mer vän med romaner och gärna feel good, andlighet, liv och gestalter.

Samtalen runt vårt bord är mycket värdefulla. Alltid något att ge och ta till sig. Vänskap ska vårdas ödmjukt, kravlöst, öppet och det gör vi verkligen. Vi får alla vara dom vi är i lust, fnitter, allvar, sorg, ja alla känslor som kommer till bordets samtal.

Nu kommer en av bokklubbens medlemmar på mitt tåg så nu börjar samtalet för kvällen.
Om jag hittar henne på det knökfulla tåget vill säga :-)

Njut av fredagsmys var du än befinner dig!

En onsdag, en ledig dag där lugn ska råda. Så började min dag och mitt mål för denna dagen. Först en lugn morgon för att låta dagen, kropp och själ vakna i sakta mak. Tom vädret vaknade och tog sig sakta fram, från dimma till sol och blå himmel.

Så småningom knöts mina skor och ena foten sattes framför den andra i det sköna ljumma vädret. Stegen vandrade mot Råå för en stund med far i minneslunden. På vägen ner gick tankarna som i ett samtal med honom, tänk om jag kunde få prata med honom, få be honom om några goda råd!

Ett gravljus tände jag och lovade i mitt sinne att komma tillbaka till honom efter att jag njutit av musik och sång. Kyrkan bjuder på Baguettemusik varje onsdag lunch. För en billig peng bjuds det på kaffe med god baguette och 30 min musikunderhållning i olika ganger.

Idag var det musikaler insvept i vacker sång och toner från pianotangenterna.
En skön och avkopplande stund och som inledningstalet berättade, att lyssna till musik öppnar sinnet, här och nu, skingrar tankar som stör koncentrationen, så bara blunda och lyssna.

Och jag lyssnade på texterna där jag hörde fraser, ord och text som jag tog till mig. Dom lät som viktiga budskap och fick mina tankar att gå till far.

Den första musikalen var The secret garden där det finns en speciell plats som ingen känner till, där allt är himmelskt. Far älskade sin trädgård, sina blommor och nu är han säkert i en vacker trädgård i himlen som är hemlig för oss så länge vi är på jorden.

Nästa var Fantomen på operan och rollfiguren Christine var i fokus, Christine som Fantomen kallade musikens ängel. I musikstycket har hon förlorat sin far, hon sörjer, älskar och önskar att han fanns där.
Nästa stycke är efterföljaren till Fantomen på operan, Love never dies. I texten hör jag glittrande toner som sjunger Think of me! Love will continue!

Det sista stycket är från musikalen Karusell där en vacker text avslutar dessa 30 minuters musikaliska lunchvila Walk on with hope in your heart!

Jag går tillbaka till fars lund och minns orden jag nyss hört. Nog har dom ett budskap och vackra sådana och det är lätt att låta mitt sinne känna att dessa fraser är ett budskap från far, ett vackert och hoppfullt budskap.

Så.......
Walk on with hope in your heart! <3

Sitter på tåget och reflekterar efter gång 5 i en kurs jag går Compassion.

Hur säger jag nej som blir ett ja för mig själv? Hur säger jag nej utan att det uppstår negativa känslor eller konsekvenser? Hur säger jag nej på ett ödmjukt och icke dömande eller icke hotfullt sätt?

Det har hela min förmiddag handlat om som en del i min självläkning. Om jag t.ex tar min duktighet så kräver den ofta att jag presterar, är lojal, är pålitlig. Bra egenskaper om dom är i balans till det realistiska och till måendet.
Där jag är nu är att krav på duktighet efter alla år fått en för stor proportion och balansen är rubbad. Jag lyssnar nu och lär av teorier, strategier för att fylla min verktygslåda med redskap i form av övning, fraser, handlingsberedskap, val, självmedkänsla och mycket annat.

Idag har jag fyllt verktygslådan med just verktyg och förståelse på gränssättning och hur mina ideal och krav kan väcka både skam och skuld.

Egenskaper i form av vishet, styrka, snällhet, värme och ickedömande är andra egenskaper. Egenskaper som för mig är viktiga att ha gentemot andra men hur viktiga är dom gentemot mig själv? Kan se olika ut och hänger ofta ihop med min förmåga till gränssättning, krav och ideal på mig själv.
Att uppmärksamma och medvetandegöra detta i mitt liv är ett steg närmare balans och ett gott självmående.

Det blir en spännande period att se fram emot där övning, uppmärksamhet kommer vara fokus. Omgivet av mitt medvetna lugnande och fokuserade andetag.

Nu när jag kom på tåget låg en tidning på bordet. Mitt horoskop låg uppslaget och budskapet var synligt.

?Ditt humör stiger. Det blir en bra dag om du tar tillvara dina möjligheter?

Slumpen är ingen tillfällighet! :-)

Livet pågår hur vi än vill gör, vad vi än gör och försöker. Vi gör det mesta till det bästa men ibland kommer tillfällen att stanna upp mitt i det man befinner sig i.

Så blev det för mig ännu en gång. I torsdags var jag ute på restaurang med min mamma, son och dotter. Firade dotterns 19-årsdag, en härlig sammankomst och vi har inte så lätt för att hitta tid för gemenskap tillsammans så detta var underbart. Deras pappa, min fd man, skulle så klart varit med men jobbade tyvärr. Mycket mat och dryck valdes ut och beställdes in. Mina barn är i branschen så mor kan sitta lugnt i båten och bara låta sig smakas och njuta.

Strax innan maten kommer ringer min fd man mig. En mycket nära och kär bekant till familjen har dött i en olycka. Detta vill han att jag ska berätta och därefter ta hand om barnen. Han är så klart förtvivlad själv och ledsen för att han inte kan vara där hos oss och att han behöver överlämna detta åt mig. Men nöden har ingen lag eller begränsningar och det är viktigt att hjälpas åt och finnas där för varandra.

Jag är en person med en stark närvaro till känslor, omsorg och handling. Mycket praktik och erfarenheter i mitt sjuksköterskearbete har förstärkt detta och jag går från noll till hundra blixtsnabbt så även denna gången.

Lugnade min fd att jag tar hand om det, vi är alla här tillsammans (vilket också är en märklig slump mitt i allt).
Snabbt tänker jag att vi måste äta först och jag får berätta senare. Om jag inte gör så kommer ingen äta av den goda maten och nu behöver dom kraft och energi, detta kommer bli mycket tufft och känslosamt, ikväll och framöver.

Vi äter och njuter, jag lyckas hålla min egen chock på håll och vi har en trevlig stämning runt bordet.
Mobilerna finns alltid nära mina barn, stora umgängen har dom och vår stackars vän var en viktig person i detta umgänge. Jag blir snabbt bekymrad över att informationen sprids och att dom ska få veta det genom mobilen. Här gäller det att agera! Jag säger att ikväll har vi en mobilfri middag och alla mobiler plockar vi undan, glimten i mitt öga och leendet plockar jag på för att få denna uppmaning lite kul och kärleksfull. Det ska ju fotas och snappas, suck, men jag är inte bättre själv, haha! Härliga saker vill man ju minnas! :-) Dom tittar märkligt på mig och tänker att nu har hon fått ett av sina tokiga ryck igen :-) Men mobilerna försvinner ner i väska och ficka.

Jag lyckas iaf att hindra att information läcker ut, vi får en fin god och trevlig stund runt bordet. Jag föreslår att vi tar lite kaffe på en avskild plats, jag plockar på mig lite servetter i beredskap och väl där berättar jag. Allt blir tyst, allt stannar av, ingen förstår, ingen kan ta in det hemska som skett..... Tomma ögon fylls med tårar.....
Mobiler plockas fram, kontakter börjar komma, alla söker nu både kontakt för att förstå men också kärlek och gemenskap för att få och ge tröst i detta chockerande avbrott i livet, mitt i denna kvällen.

Kvällen slutar med att många många möts på en speciell plats. Dom möts i kramar, i tårar, i hopplöshet, i oförståelse, i chock men dom är alla tillsammans, ?alla? som är i olika åldrar blir ett med varandra. Vackert i allt det hemska och synen jag ser får mina känslor att svämma över än mer i mina tårar.

Jag och min mamma lämnar barnen och ?alla? här, nu är dom tillsammans och det kommer bli en lång men behövd natt. Jag ringer och berättar för min fd man hur allt ligger till hur allt är nu och att han kan vara lugn i det. Han den stackaren behöver fokusera på sitt arbete och inte vara nära när känslokaoset flödar i kroppen.

Tänk så fort allt förändras, hur fort ett liv kan släckas och bara försvinna. Nu är minnena viktiga och jag ser hur alla dessa som fanns runt vännen nu finns kvar, som minns, som bereder värdighet och kärlek till vännen med ljus blommor och foton. Som smyckar detta till ett vackert gyllene altare dit alla kan komma och söka och få tröst tillsammans. Det är kärlek!

Kärlek i dagen här och nu till dig! <3

En självläkningsdag i solen!
Strålarna värmer och gör gott för både min kropp och själ. Får nästan mer känsla av en begynnande vår än en begynnande vinter när jag sitter här. Jag lapar i mig energin allt vad jag kan!

Reflektionen idag är min känsla över att andra ständigt vill förändra mig. Varför är den känslan mon följeslagare, vad är det jag ska lära? Vad är det som gör att lösning på problem oftast hamnar på delar utanför sig själv än på en självreflektion till en början? En självreflektion som kan handla om personliga delar och förutsättningar men även organisatoriska. Jag tycker själv att det är en naturlig del av all utveckling.

Jag försöker alltid ha självreflektion och tänker att jag kan inte ändra någon annan utan jag kan bara ändra mig själv. Men ibland är det inte tillräckligt när det finns saker utanför som behöver förändras eller iaf behöver föras en dialog kring. Behovet av en öppen och icke dömande dialog för att komma fram till goda lösningar.
Varför sker detta inte automatiskt? Är det rädsla, ointresse, hot, okunskap, missförstårlse som gör att denna dialog inte kommer till stånd eller släpps fram?

Funderar mycket över detta idag då jag åter hamnat i en sådan situation som jag gjort så många gånger, om och om igen. Vill inte längre anpassa min kostym och ständigt klä mig i den föränderliga kostymen för att passa in, för att duga. Jag vill vara jag, duga som jag är, respekteras för min kunskap och erfarenhet utan att för den skull behöva ha och få rätt i allt. Är det otydliga uppdrag som gör både förväntningar och förutsättningar otydliga? Är det medvetna val eller omedvetna val?

Själv-, omgivnings- och organisationsdialog är A och O kring dessa delar för att få både personer och organisationer att utvecklas och växa enligt mitt tycke. En stimulatende och god förbättringskultur helt enkelt.

Det är inte alltid lätt att vara människa hur man än försöker.....
Reflekterar vidare i solens strålar utan krav på svar......

Idag är den första upp-på-vägen-dagen efter drygt 1 månads självläkningsperiod.
Sitter på tåget på väg tillbaka till arbetet. Jag börjar försiktigt på halvtid. Det känns bra men litte pirrigt, hur kommer det att kännas, hur mycket har jag glömt?
Gott att träffa alla arbetskamrater igen, nu gäller det att jag håller fokus, andas och tar en sak i taget i den takt som är bra för mig. Jag ska hålla mig tryggt och hälsosamt på min väg!

Jag är med i en grupp på Facebook, en grupp där vi medvetande gör ?tacksamhet?. Tacksamhet för oss själva och vår egen kropp och själ. Härliga skriftliga samtal som jag får ge och ta del av från tänkvärda personer. Det ger goda reflektioner att ta med under dagens gång.

Idag har vi fått ett uppdrag, ett uppdrag att ha med oss vårt leende under dagen. Vi ska observera hur vi känner oss av det, hur våra uppgifter under dagen påverkas och hur människor vi möter reagerar.
En härlig uppgift som jag för det mesta känner mig bekant med. Jag har lätt för att le men det finns så klart situationer där det är svårare. Situationer där energitagandet inte har balans mellan oss som är i situationen, ja det jag menar är att det finns personer som tar mer energi än de ger. Och energin är inte alltid varm och god utan kall och hård.

Jag kommer att möta en sådan situation i eftermiddag och idag förbereder jag mig. Jag ska le mig genom den, medvetet, lugnt och ärligt. Tillsammans med leendet ska jag ha mitt andetag med. Jag ska reflektera och se vad som händer inom mig. Vad som händer i rummet lämnar jag där hän och prioriterar och fokuserar på mig själv idag. Dags för lite egoboost!

Ha en god måndag och le idag! :-)