Idag är det dags att stiga upp på gradängerna igen efter några års vila :-)
Har återkommit till sopranerna i gospelkören Black mission. Ett varmt och kärleksfullt välkomnande fick jag, härligt. Sången och tonerna är magiska för kropp och själ, dom tränger sig in i minsta cell, väcker upp och sprider kärlek och energi. Efter en övning eller mässa är jag, kroppen och själen helt fylld och glatt uppspelt. Det tar ett tag att varva ner sen ;-)

Mitt intresse för musik har alltid funnits och när jag såg filmen Så som i himmelen så var det ett måste att ta steget och undersöka: Kunde jag sjunga, platsade jag in i en kör?
Jag började söka olika varianter av körer och hittade till slut en gospelkör i en kyrka i min stad. Jag var varmt välkommen, fick hitta min plats bland tonerna med hjälp av alla vänliga körmedlemmar och allt var kostnadsfritt. Betalningen var att förmedla tonernas och sångernas budskap på regelbundna gudstjänster.

Allt detta hände parallellt med min skilsmässa som jag just då var mitt i och kören och församlingen blev en trygg plats för mig där jag kunde hämta kraft i mitt privata kaos.
Gabriellas sång blev och har sedan dess varit min ledsång för mitt liv trots min sorg i skilsmässan. Jag vill känna att jag levt mitt liv! Det har hjälpt mig upp från sorgens och grubbleriernas dikeskanter. Idag känner jag att jag lever det livet så tack för din inspiration Kay Pollak! <3

Efter några år bytte jag kör till just Black mission och nu är det några gospelmässor som gäller under året. Mässorna är under kvällstid på söndagar och musiken är den röda tråden genom mässan.

Och ikväll är det då dags för min första mässa igen! Vi sjunger många fina sånger ikväll och några duktiga solister från kören förgyller sångerna extra!
Vår ingångssång är Baba Wethu som är Fader vår på ett zuluspråk (tror jag) Inte så lätta ord men så vackert när stämmorna möts och orden omges av tonerna!

Musik Musik Musik i alla dess former gör gott för både kropp och själ!

Njut av er söndag! <3

Idag känner jag en stor tacksamhet! <3
Till vad tänker ni, jo till det lilla, det som bara är, det som finns, det som inte syns, det som inte riktigt går att ta på men det som känns som ett varmt mjukt men kittlande flow inom min kropp!

Jag har denna känslan från och till, en härligt porlande känsla i min kropp och den känslan får mina läppar att le. Den bara finns där utan att jag processar fram den, inte medvetet iaf!
Idag är en sådan dag, är det kanske ljuset i tunneln jag ser och känner, är det belöning för att jag satt mig själv först i min självläkning eller är det effekten av att jag är snäll mot min själ och min kropp? Ja det spelar faktiskt ingen roll vad det beror på för jag njuter och fokuserar just på den porlande känslan och njutningen i och av den. Att känna sprudlande och porlande glädje som försiktigt bubblar fram inom min kropp utan någon medveten anledning eller syfte. Det är som ett guldbestrött regn som faller över mig. Känslan är, om jag skulle sätta ord på det, en förälskelse till livet, till mitt liv!

Denna känslan är den bästa gåvan jag kan få och ta emot, jag tackar och välkomnar den utan att ställa krav på den. Den är så underbar i sin enkelhet och den gör mig rik i livet. Och den gör precis som livet, den kommer och går, den lägger sig ibland för vila men den försvinner aldrig helt ifrån mig utan plötsligt så är den där igen! Den kan inte tvingas fram utan den kommer när min tillit är stor och trygg, tillit till att allt blir bra och allt blir precis som det ska, till det bästa för mig.

Så idag njuter jag av min förälskelse till det enkla, till mig själv och till livet!

Och kan jag förmedla denna känslan till dig genom mina skrivna ord så vill jag säga: Varsågod, ta för dig, smaka på känslan och njut av den! <3

Jag har nu varit hemma för självläkning i drygt 1 månad. Har idag gått min naturrunda i filosofiska gången i Ramlösa Brunnspark och filosoferat över mitt liv mitt i denna oktoberdagen. Jag sitter fortfarande på på min livsbänk men ska försiktigt ta mig upp på stigen mot livet igen.

La till några symboliserande foto och tog även en filmsnutt på en porlande bäck som för mig symboliserar livet. ska se om jag kan dela den med er här. Livet som också sakta porlar sig fram som bäcken oavsett om jag sitter på bänken, går på stigen eller har kommit upp på vägen igen.

Jag ska nästa vecka vända åter till arbetslivet på halvtid. Det känns på ett sätt bra, att komma tillbaka, att få en uppgift igen och att vara i samhället. Känslan att tappa ork av att gå hemma kommer allt mer. Det jag inte vill eller orkar idag kan jag flytta fram och fram och fram. Energin finns inte alltid i den omfattning jag önskar och då flyttar jag fram saker och görande. Är det för att jag har stressymtom eller är det pga en vana i denna lite luftlösa tillvaro? Ja, jag vet faktiskt inte. Har mött några som varit ända inne i väggen som menar att jag går tillbaka för tidigt. Jag hoppas ju kunna klara av att sätta gränser för att få en realistisk tillvaro och inte falla tillbaka på ruta ett igen. Nu gäller det verkligen att jag är lyhörd för både min kropp ovh själ.

Mina fysiska symtom är mindre men yrseln finns kvar. Hur blir jag av med den? Jag yogar, slappnar av, är i naturen, rör på mig, njuter mm. Vad mer kan jag göra?

Ja ni ser, filosofera kan jag och även om jag inte får några svar så är jag trygg i att nu vända tillbaka försiktigt upp på stigen. Där ska jag medvetet känna och se var mina steg går, försöka placera dom rätt och känna hur dom känns. Och så klart ha fokus på mitt mående och att det blir realistiska uppgifter och ramar för mig.

Viktigt och värdefullt en dag som denna mitt i min dag i mitt liv!

Då är oktober här!
Klarheten och luften i hösten ger mig balans att se förbi det nalkande mörkrets intåg.
Skiftningarna i vädret och i naturen är tydliga. Den lite fuktiga doften från vegetationen, den begynnande förmultningen som bildar ett varmt täcke.

En två-timmars promenad är avklarad och mycket upptäckte mina ögon och mobilkameran ute i den omgivande naturen. Naturen som fortfarande har sitt levande liv och som bär sina frukter och blommor men som är på väg att bäddas ner i myllan. Myllan som ska skydda och värma i den snart kommande vintern och kylan för att sedan väckas upp på nytt igen.

Dessa vågor av årstider har sin charm och vi kan inget annat än att bara följa och gunga med.

Promenader är sköna där ena foten sätts framför den andra foten, stegen som växer i antal och färdar kroppen vidare.

Under min promenad har jag börjat lyssna på ?Hur lärde jag mig förstå världen? av Hans Rosling. Lite synd att stänga ute naturens ljud med öronproppar och ljudbok men boken ska höras klart inom kort så det var vara att gilla läget. Bokklubben jag är med i har valt ut denna bok för kommande träff. Då är det bra med ljudbok som kan lyssnas på även om andra saker behöver göras eller under mina ?på väg? tillfällen.

Har inte kommit så långt men kan redan nu förstå att Hans var en man med många upplevelser och erfarenheter i världen och i sitt eget liv. Ska bli spännande att lyssna vidare på. Hans och hans budskap hade behövts längre på jorden men livet är som livet är och nu får vi hålla tillgodo med hans berättelser istället.

Ha en skön första kväll i oktober månad!

Hösten kryper på, frukost inomhus numera när uterummet är kyligt. Tända ljus värmer och omfamnar!

Igår fick jag till mig ett nytt flöde av Tro Hopp och Kärlek som fastnade hos mig. Ett budskap till dopbarnet att ta med sig i livet från en granne till familjen.
Du ska ha Tro uppåt, Hopp framåt och Kärlek åt sidorna!
Visst är det vackert? Orden, tro hopp kärlek säger redan så mycket bara i sig själv men förlängs i inramningen.

Alla har vi något budskap som vi har fått med oss i livet. Själv fick jag ett som varit med mig. Det var faktiskt mina egna grannar till mitt barndomshem (det var ju en märklig slump), Curt och Lollo, som sa till mig i mina tidiga år att jag skulle sikta mot stjärnorna så når du grantopparna.
Det har jag alltid haft med mig i en positiv anda, glöm inte att allt är möjligt och når du inte hela vägen upp så är ditt resultat/dina grantoppar som är det viktigast för mig inte stjärnorna. Mycket har gått bra för mig och frasen har med all säkerhet gett betydelse för det, för mitt liv.

Kärlek till er Curt och Lollo som tyvärr inte finns med oss i jordelivet längre. <3

Har reflekterat över hur länge vi kan höra stämman av rösten när någon gått bort. Jag hör far, hans stämma, hans röstläge, hans fraser och hans hälsningar. Sitter det i vårt inte öra så länge vi lever eller falnar och försvagas det med tiden?
Visst har vi teknik som hjälper oss, filmer och inspelningar som gör att vi för evigt hör. Så det hjälper så klart till att bevara minnet på ett bra sätt.

Funderar på om jag hör andra släktingar, mormor, farmor mfl.... Jo vissa gör jag det men det är mer korta ord, skratt. Antagligen det ljud/röst som är förknippat med något minne eller känsla! Farmors röst när hon kallade mig pian lilla, mormors smittande bubblande skratt som alltid fick mig att le och känna hennes kärlek till mig!

Tänk om vi kunde göra en virtual minneshylla! Där vi kunde titta in i olika små vrår för se, känna, höra, lukta på olika minnen som har betydelse för oss.
Nu har jag ju tankarna på goda minnen men alla har vi ju minnen som inte är så goda och som väcker mer olust än lust.
Hm, men kanske kan det vara bra om vi kunde titta känna även på dessa för att förstå, för att få kunskap och på det sättet inte få samma storlek på ärr och konsekvenser i oss. Och på dessa minnen tror jag det skulle vara bra med några skyddande lager som kan plockas bort allt eftersom så att vi kan lukta på dem i den takt som är lagom för oss, som gör att vi kan hantera och omfamna dom på ett gott sätt för oss och vårt inre.

Ja, tankar tankar som kan flöda och få utrymme i min söndagsmorgon, den sista i septembermånad 2018!

Tro uppåt
Hopp framåt
Kärlek åt sidorna

Njut och omfamna er söndag! <3

Idag vänder jag tillbaka till livets början och ska på dop i eftermiddag. Ett dop hemma i hemmet, något nytt för mig. Ingen namngivning utan en kristen dopcermoni.
Släkt i släkt som kommit till mig i vuxenlivet, härliga varma glada släktvänner och deras Milla dotter.

Och jag får även vända tillbaka till min barndomsort, Bjärred! Lika underbart varje gång att få komma dit, hem är alltid hem!
Har tyvärr inte någon anknytning där längre men jag tar chanserna som bjuds på att åka dit.

På förmiddagen var jag ute på golfklubben i finstassen! Lovar att ögon tittade och funderingarna bubblade. Inte någon vanlig syn med klänning och klackar där inte. Och helst inte i närheten av tee!
Men idag är det avslutningstävling för vår lilla golftour och mina priser skulle lämnas för den senare prisutdelningen. Så klart att jag passade på att önska lycka till, må bäste kvinna vinna! :-)

Så balansen är tillbaka mellan liv och död och likhet mellan dopfunt och prispokal finns ju faktiskt! ;-)

Allt blev så bra med fars sista firandet! Vi har sagt farväl till hans fysiska skepnad och hälsat hans själ välkommen till hans nya hem i minneslunden på Råå.

Pippi, vår lilla tax, hon dog den 24/9 2015 och har varit i sin låda hemma hos mor och far. Pippi gick inte ifrån fars sida om osten fanns på bordet. Och därför fick Pippi följa med far och det känns så tryggt och fint att dom är tillsammans. Det är ju helt ok att ta hunden med dig in i himlen.

Det känns gott för oss alla och ikväll har mor och jag kopplat av med god mat och favoritvinet till filmen The mission! En gammal film från -86 med Robert De Niro och en mycket ung Liam Neeson. Filmen har en sens moral: Den som dör blir en legend men den som lever kvar förblir död. Ja, det krävs att se filmen för att förstå detta men den vita människans makt har förstört mycket, så mycket.

Filmen är inte lätt att hitta, den har utgått och finns inte på x antal filmkanaler. Skam den som ger sig och jag lyckades vinna ett bud på tradera lyckligt nog. Men ingen film kom till brevlådan och jag trodde det var kört, jag var lurad. Men se det var jag inte, den fanns i brevlådan när jag var hem om i eftermiddags. Tror nog allt att far kan ha haft ett finger med i spelet! :-)

Vi ville se filmen eftersom vi valde Gabriels Oboe son inledningsmusik på begravningen. En underbar musik, så vacker och vilsam. Det var prästen som rekommenderade både musiken och filmen.

Nu somnar jag med minnena av far, att det goda ska råda och att så länge vi minns så länge lever de döda. Själar säger aldrig adjö!

Imorgon är en ny dag! :-) Sov gott! <3

Idag är det dags att ta avsked av far, begravning för oss, den närmaste familjen.
Känner mig väldigt avslappnad även om jag vet att tårarna kommer falla på min kind.

Jag känner en saknad men sörjer i glädje. Glädje för att fars sista fyra dygn blev så bra, att jag fick vara nära varje minut de dygnen, att jag lyckades få hem honom, att hans resa från jordelivet blev lugn och så värdigt hemma hos mor! Detta tillsammans gör att glädjen är större än sorgen.

Många beklagar sorgen, frasen vi är vana vid att säga när vi möter någon i sorg. Jag tror att jag kanske är en av få som känner så här men frasen passar inte in i min känsla. Det betyder definitivt inte att jag är känslokall, nej tvärtom. Hela jag är fylld av känslor och kärlek för att jag kom så nära honom dessa dygnen. Men när jag minns så kommer saknaden, saknaden att inte få muntliga svar när jag pratar med honom.

Att idag se min mor, mina barn, min bror med familj ledsna kommer vara svårt. Men jag hoppas att musiken vi valt ger ett lugn, musik som far tyckte om. Far kommer finnas där omkring oss och ge oss massor av kärlek. Det är hans kropp vi tar avsked från inte hans själ och minnen.

Vi ska äta tillsammans på mor och fars favoritrestaurang vid havet. Jag hoppas att solen och det klara vädret gör oss sällskap, just nu är det lite gråmulet.

Känns bra att dagen är här nu, att vi får efter idag ha den i vårt minne. Det är skönt ur två aspekter, dels för att far nu snart kommer att finnas i minneslunden vilket känns som en befrielse. Sedan är det skönt för att kunna gå vidare, livet fortsätter och far vill att vi ska leva och sörja med glädje och humor. Jag kommer fylla livet med det så ofta jag kan och minnas.

Så länge vi minns någon så länge finns vi! <3