Ikväll, i det fina vädret och precis lagom skön temperatur gick jag ut på min kosserunda, en runda som tar mig ut på grusvägen bort från radhusidyllen till gården med kor, hästar och fält. Tittar jag till höger så kan jag se Öresund glittra vackert bortom industrierna. Vidare går vägen in i skogen genom kolonistugorna där lotterna nu ger av sin fina höstskörd.
Denna rundan är inte lång men andas frihet och energi. Just ikväll gav den mig en enorm längtan till livet, det fria livet, mitt epicentrum.

Igår blev en omtumlande dag, inte nog med att far fortfarande är på sjukhus så ska min kropp också säga ifrån :-( Vid besöket på avdelningen så går mina ögon bananas och vill inte längre samarbeta utan omgivningen blir dubbel och fördröjd. Otroligt obehagligt! Tvungen berättar jag läget för sköterskan, mor sidan om blir så klart orolig och vips sitter jag i en rullstol på väg till akuten. Summa sumarium så avskrivs allt farligt, allt är stressutlöst, inte mindre obehagligt men lugnande. Hm, visst vet jag och visst har jag känt meeeeen inte nu! Tänk att vi alltid vill flytta detta "nu" till senare? För att lugna er mår jag lite bättre och ögonen samarbetar igen men vissa stressymtom finns kvar och jag blir noga kontrollerad av min läkare någon vecka framöver, känns tryggt!

Men, hur gör jag då med det som utlöser detta? Det är en inre stress som kommer av livets brus, omgivningens krav eller om jag ska vara ärlig även mina egna höga förväntningar på mig själv att räcka till för allt och alla? Livet, mitt liv, som jag hade fått nos på i sommar vek av till en paus för att jag åter igen räcka till för andra före mig själv.
Jag som storasyster tar ett stort, ja självvalt, ansvar för familjen i den situation vi är i med far på sjukhus. Hur släpper jag det ansvaret? Alla, familj och vänner, som nu hör av sig så omsorgsfullt för att höra hur det är med mig och med min far. Hur släpper jag det ansvaret att bemöta det?
Jobbet där jag kräver av mig själv att vara lojal och ambitiös. Hur släpper jag det ansvaret?
Och allt annat som finns runt om och i kalendern. Hur släpper jag det ansvaret?
Att ha denna inre stress och försöka att plocka bort ger nästan ytterligare stress, lite moment 22. Jag vet var mitt epicentrum finns för vila och det är dit jag får söka lugn. I min fåtölj i mitt nyrenoverade sovrum, på yogamattan på Yinyoga träning och i mitt paradis i Spanien. De två första tar jag fokus på och det sista får jag mentalt fantisera om tills det är dags för nästa resa till nyår.

Kroppen och själen pratar med oss och jag undrar varför det är så svårt att lyssna även om en är medveten som jag?
Inga svar kan jag ge er i dag, bara mina tankar och funderingar. Ni har kanske svar att dela med er av till mig? Känn er välkomna till det! <3

Lägger till ett foto jag tog i Backåkra i Dag Hammarskjölds sommarhus på Österlen. En klok man med många strängar på sin lyra som tyvärr fick lämna livet för tidigt.

"Pröva icke vart ditt steg för dig, endast den som ser långt hittar rätt"
Så nu vilar jag i livet och lägger tilliten i horisonten, mina svar om att hitta ett lugn, en balans, en kryare kropp och själ kommer.
Jag väntar in och längtar till livet!

Kram, på återhörande och må gott tills dess!