Åååå njuter vid havet!
Solen glittrar och glimmar i vattnet, vinden blåser gott i mitt hår, kinderna är varma, hjärtat och själen ler!
Kitesurfarna leker i vågorna!
Tänk så enkelt livet kan vara tillsammans med naturen och naturen vet vad vi behöver i detta nu!

Tacksam! <3

Igår på min promenad gick jag inom Minneslunden, fars kommande hem för kroppen. Så vilsamt, så lugnt, vattnet porlade, fåglarna kvittrade, några besökare passerade, vackra blommor, brinnande ljus.
Det här blir en bra plats både för far och mig och min familj.

Två små nyfikna ekorrar lekte i ett av träden, älskar ekorrar! Busiga, söta, snabba små ben, bruna pigga ögon som tittade på mig.
Samtidigt ringer kyrkklockan och det visar sig vara en begravning i kapellet på kyrkogården. Jag väljer ändå att se ekorren och klockringningen som en hälsning, slumpen är ingen tillfällighet.

Ekorrens budskap är enligt Solöga:
Var nyfiken och prova på allt. Gör dig av med det gamla och lev helt i nuet. I nuet skapas nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är upptäckarglädjen.

Ett vackert inspirerande glädjefullt och tacksamt budskap. Ett budskap som passar väl in i min situation och vilja i livet. Älskar mina upptäcktsresor i smått eller stort. Det ger mig lugn, glädje, energi och framförallt lust för framtidens dolda blad.

Njut av dagen och solens varma höststrålar som i Skåne känns som en sommardag!
För mig blir det en tur med min korg, bok och kaffe till stranden för att njuta av havets underbara blick!

Jag har kört hårt med min själ under många år, pressat den med både arbete, familj och vänner. Den har varit som en scout ?alltid redo? och därför också pressats till att alltid vara till lags, att räcka till för allt och alla. För att fixa detta så har jag varit tvungen att ställa mig och mina behov lite längre bak. Har de senare åren försökt och fokuserat på att tränga mig fram i min kö av prestation.
Det finns många av er som säkert känner igen detta i sig själv eller hos någon i er närhet. Det är vanligt förekommande men priset är högt och väldigt riskfyllt.

I samband med att far låg på sjukhus fick jag fysiska symtom, hjärtklappning och ett mycket obehagligt dubbelseende där ögonen slutade samarbeta. Det kom helt plötsligt utan förvarning och jag är tacksam för att det blev så eftersom jag nu förstod att jag måste ta dessa fysiska hälsningar till mig på allvar.
Träffade min nya husläkare, en underbar lyhörd och oerhört bra läkare. En liten utredning som visade att det inte är symtom som har en fysiologisk förklaring utan som framkallats av stress. Och visst kan jag skriva under det, livets centrifug har ju ökat allt eftersom och jag har blivit allt känsligare för den. Hela våren har jag letat efter mina epicentrum av lugn.

Läkaren tog mig på allvar och en sjukskrivning på 1 månad låg framför mig. Overkligt, jag som aldrig varit sjukskriven mer än högst en vecka stod nu i detta.
Jag har i alla fall bestämt mig för att se det som en självläkningsperiod för att undvika en längre sjukskrivning. En period för att ge mig själv fullt fokus, vad mår jag bra av, vad mår jag inte bra av, var finns mina gränser mot yttre påverkan från jobb familj och vänner, hur kan jag lära mig dessa gränser, hur kan jag säga nej och stå upp för mig själv på ett humant och mänskligt sätt för att inte stöta motstånd utan få gehör och förståelse. Ja, i det stora så behöver den duktiga flickan i mig förstå att hon redan är duktig och duger som hon är utan att behöva kämpa.

Tänk om vi alla kunde få denna möjlighet utan att först behöva må dåligt, en självläkningsperiod regelbundet med några års mellanrum. Att få stanna upp, ta reda på var i hjulet vi befinner oss, skruva rätt för att på det sätt behålla vårt medvetna fokus och val för att må bra i kropp och själ med en lagom prestationsnivå.
Jag är övertygad om att samhället hade tjänat på detta och en hel del sjukskrivningar hade säkert kunnat undvikas. Utbrändhet kommer oftast som en blixt och alla har inte haft turen att få lyssna in fysiska symtom som jag och därmed kunna dra i nödbromsen i tid.

Nu tar jag en dag i taget, känner tillit till att allt blir bra och till det bästa för mig. Reflektion, natur, hem, lugn, yoga, miljöer och äventyr som ger goda energier fyller mina dagar.

Lev Lyssna Njut!

Namaste <3

Nu har jag inte längre far i livet, saknaden och tomheten ryms i mitt inre. Men också en stor och glädjefull tacksamhet. Tacksam för att han fick ett gott liv med mycket livskvalitet detta året, många goda middagar och utflykter med mor och med mig.

Ett liv så fullt av strävan, motstånd, glädje, upplevelser, fjällvandringar, trädgårdsskötsel och protokollförda blomsterrabatter, matlagningsgäng i massor. Ett liv så fyllt av driv och energi som under årens gång avtagit till en mer förnöjsam stillhet och en tacksamhet för oss runt omkring.

Far fick ett värdigt slut men jag var så rädd och panikslagen att jag inte skulle hinna ordna det för honom. Men jag har hans gener av driv och ett envist tålamod att aldrig ge upp och med den kraften så lyckades jag övertala sjukhuset att inte behandla mer om det inte gagnade honom utan istället få låta oss komma hem till mor. Jag lovar er att min övertalning behövdes, varför har sjukvården så svårt att lyssna in människan och familjens önskan? Varför är dom så rädda för att inte behandla tillräckligt när döden står och väntar?

Så tacksam att jag inte gav upp, för att vi fick ett och ett halvt dygn hemma, att vi fick underbar hjälp av kommunen och vårdcentralen som lyhört bildade ett dreamteam med oss! Allt detta gjorde att far snabbt kunde förbereda din sista resa i trygghet omsluten av oss alla.

Far, du är på andra sidan nu, du är i ljuset, du har inte ont och är inte ensam, vi kommer att klara oss men vi kommer att sakna dig, men alltid minnas för du finns trots allt omkring och med oss!

Ta vara på era stunder, era minnen och njut av dagen i livet här och nu!

Söndag och en stund av reflektion....
Ja, min livscentrifug fortsätter att snurra och jag kämpar för att min far som är på sjukhus inte ska bli sjukare och skadas av vården. Är sjuksköterska själv och jobbar framförallt för att Skånes äldre medborgare ska få en bra och värdig vård efter individuella behov. Mission impossible, mmm tål att tänkas på! Idag skäms jag för min yrkeskår, resursbrist, attityder dominerar tyvärr där vi är just nu. Det finns mycket bra vård också och jag vet att de flesta gör allt de kan i den arbetssituation de befinner sig i.
Jag lider med vissa av personalen på denna avdelningen men jag ratar de som är på fel arbetsplats. Att jobba med vård är ett avancerat och viktigt hantverk.
Jag lär säkert återkomma till detta vid senare tillfälle men just nu är det sorgligt och jag kommer göra allt för att far ska få komma hem så fort det går så vi får kontroll på situationen tillsammans med den kommunala vården. Han håller på att tappa den lilla gnista han har kvar och jag vill göra den sista tiden värdefull för oss alla runt omkring.
På sjukhuset vore det bäst om dom slapp patienter och närstående, tragiskt. Och frasen "du måste vara frisk för att vara sjuk" stämmer så väl!

Men när livet är är tufft är det viktigt med balans, att se världen och livet som ändå finns där, solen som skiner, fåglar som kvittrar, vinden som leker i löven.
Jag är så tacksam över dessa stunder som ger så mycket energi tillbaka!
Igår morse hade jag en spontanträff med en mycket kär vän som har en speciell plats i mitt hjärta! <3 Det är ett fåtal som får en plats i mitt hjärtas alla rum, det ska förtjänas och när det gör det finns platsen där för evigt och så är denna vänskap!
Vi fick en skön promenad i morgonluften med vännens underbara vovve.
En kopp kaffe och knäcke med marmelad var vad mitt povra kök kunde bjuda på :-)
Samtalet vi hade i uterummet flätades till en underbar välbehövlig stund för oss båda. Alla stationer vi stannade vid i samtalet var så viktiga och givande, livet, oron, kärleken, meningen, valen, bekymren, skratten och tokigheterna. Listan blir lång!
Så tacksam - Namaste!

Dagen idag ska börja med ett underbart återseende! Det blir möte med en underbar ungdomsvän som jag inte träffat på 35 år.
Tänk, jag är säker på att vi blir 17 år igen när vi ses, som om det vore igår!
Härligt att få berätta och lyssna till hur våra liv har varit och ser ut idag.
Vi ska ses vid ett café i en härlig skog så jag tar tillfället i akt och kramar några träd och hämtar lite extra kraft för denna dag! <3

Njut av er dag och ha en av bästa dagar för livet här och nu! Lyssna lite extra bakom bruset för där finns all den goa härligheten!

Värme och kärlek till er alla! <3

Ännu en helt ljuvligt ljummen sommarkväll!
Det känns sorgligt att det går mot höst även om den också kan vara fin. Men jag älskar sol och värme, kan aldrig bli för varmt för mig! Hela jag frodas och fylls av en härlig energi och livet blir så enkelt att leva.
Det bästa jag vet är att vara nära havet med min solsäng och massor av härliga feelgood romaner jag kan drömma mig bort i.
Lite kaffe och goa tilltugg, det är allt som behövs för att göra mig nöjd i flera timmar.
Men jag brukar sätta min blick framåt och speja in årsskiftet för därefter börjar allt vakna upp till nytt igen, nya blad ligger framför oss och livet känns för mig så hoppfullt, friskt och nyfiket då, vad väntar runt hörnet? :-)
Men hösten och det växande mörkret har jag svårare för, när allt går i dvala och ger lägre energi. Många trivs bättre i den årstiden och kan ha svårt med den ljusnande tiden. Och det är väl bra att det finns något för alla! <3

Imorgon är jag ledig, min sista semesterdag denna gången. Jag har tagit ledigt varje fredag hela sommaren och det ska jag säga är ett vinnande koncept. Dessa fredagar har jag begett mig ut på äventyr och så blir det även imorgon.
Först en sorglig sådan då det är begravning för en släkting. Livet innefattar även sorg men då kommer också trösten och kärleken till hjälp. Efteråt vid minnesstunden möts vi, släkt och vänner som inte mötts på länge, som ses på nytt och kan dela många fina minnen. Då känns trösten och kärleken i hjärtat!

På kvällen stannar jag kvar på orten för Palmfestival och jag hoppas träffa någon gammal bekant men även nya i vimlet.
Jag älskar ju att dansa och gärna bugga som ni vet och det hoppas jag lite på imorgon. Det blir banden Likes och Perikles som jag tänker gå loss på :-) Och jag får inte roligare än jag gör mig så ett öppet sinne och leende på läpparna gäller!

Nu ska jag njuta av lugnet, mitt te och bara vara här i uterummet innan John Blund bjuder in i natten!

Värme och lycka till er alla! <3

Att tro eller inte tro det är frågan......
Många tror inte och några tror med tvivlar men för mig är det solklart, jag tror på en högre makt, ett universum som leder oss och ger råd. OM vi bara vill lyssna så att säga! <3 
Jag har idag träffat en person som gett mig vägledning och hjälpt mig rensa bland mina energier för att skapa ett friare flöde. Att jag sökt detta är pga av min stress och att jag vill bli av med all påverkan från livets yttre brus. Som personen vägledde mig; jag måste få mer hjärt än hjärna i mitt liv, inte ta på mig andras känslor eller bördor. 
Är det inte så att vi är intuitiva och känsliga för andras energier? Men vi är inte alltid rustade för att sätta oss själva först, att skydda oss mot energitapp pga av andra? 
Visst är jag en tänkande person, analyserar, funderar, är det rätt, är det fel, kan jag ha tillit till denna personen eller inte? Om jag istället för att låta detta ta upp min hjärnas engagemang och låter hjärtat vara med för att mer känna om det är rätt eller fel. Lätt sagt men år av vana och görande gör att detta måste tränas. Och personen jag har bett om hjälp har gett mig övningar och har också sagt att om jag vill så kommer hjälp finnas på vägen. 
Och det vill jag verkligen, jag vill på samma sätt som jag gjorde idag efter vårt möte låta min själ få stråla i den glans som den är skapad, jag vill lysa och förmedla kärlek både till mig själv och andra. Jag vill älska och älskas! Jag vill på lätta fötter gå genom livet utan andras bördor och bekymmer. 

Ser med glädje fram emot denna resan som nu ska släppa blockeringar som funnits med mig sedan lång tid tillbaka. Precis som trädet har sina årsringar så har vi våra livsringar och nu är det en känsla av pånyttfödelse av min existens! :-) Det andliga kommer mer och mer i vårt samhälle och på vår planet jorden och det är helt nödvändigt att kärleken ska ta över all ondska som finns. Vi behöver få balans i allt!

Så mitt motto är; Go with the flow och se kärleken och skönheten i allt! 

Att se kärleken och skönheten i allt kommer från filmen Collateral Beauty och har ni inte sett den rekommenderar jag den, se gärna trailern: https://www.youtube.com/watch?v=w1tfLWxcEzw&feature=youtu.be 

Se den! <3 

Ikväll, i det fina vädret och precis lagom skön temperatur gick jag ut på min kosserunda, en runda som tar mig ut på grusvägen bort från radhusidyllen till gården med kor, hästar och fält. Tittar jag till höger så kan jag se Öresund glittra vackert bortom industrierna. Vidare går vägen in i skogen genom kolonistugorna där lotterna nu ger av sin fina höstskörd.
Denna rundan är inte lång men andas frihet och energi. Just ikväll gav den mig en enorm längtan till livet, det fria livet, mitt epicentrum.

Igår blev en omtumlande dag, inte nog med att far fortfarande är på sjukhus så ska min kropp också säga ifrån :-( Vid besöket på avdelningen så går mina ögon bananas och vill inte längre samarbeta utan omgivningen blir dubbel och fördröjd. Otroligt obehagligt! Tvungen berättar jag läget för sköterskan, mor sidan om blir så klart orolig och vips sitter jag i en rullstol på väg till akuten. Summa sumarium så avskrivs allt farligt, allt är stressutlöst, inte mindre obehagligt men lugnande. Hm, visst vet jag och visst har jag känt meeeeen inte nu! Tänk att vi alltid vill flytta detta "nu" till senare? För att lugna er mår jag lite bättre och ögonen samarbetar igen men vissa stressymtom finns kvar och jag blir noga kontrollerad av min läkare någon vecka framöver, känns tryggt!

Men, hur gör jag då med det som utlöser detta? Det är en inre stress som kommer av livets brus, omgivningens krav eller om jag ska vara ärlig även mina egna höga förväntningar på mig själv att räcka till för allt och alla? Livet, mitt liv, som jag hade fått nos på i sommar vek av till en paus för att jag åter igen räcka till för andra före mig själv.
Jag som storasyster tar ett stort, ja självvalt, ansvar för familjen i den situation vi är i med far på sjukhus. Hur släpper jag det ansvaret? Alla, familj och vänner, som nu hör av sig så omsorgsfullt för att höra hur det är med mig och med min far. Hur släpper jag det ansvaret att bemöta det?
Jobbet där jag kräver av mig själv att vara lojal och ambitiös. Hur släpper jag det ansvaret?
Och allt annat som finns runt om och i kalendern. Hur släpper jag det ansvaret?
Att ha denna inre stress och försöka att plocka bort ger nästan ytterligare stress, lite moment 22. Jag vet var mitt epicentrum finns för vila och det är dit jag får söka lugn. I min fåtölj i mitt nyrenoverade sovrum, på yogamattan på Yinyoga träning och i mitt paradis i Spanien. De två första tar jag fokus på och det sista får jag mentalt fantisera om tills det är dags för nästa resa till nyår.

Kroppen och själen pratar med oss och jag undrar varför det är så svårt att lyssna även om en är medveten som jag?
Inga svar kan jag ge er i dag, bara mina tankar och funderingar. Ni har kanske svar att dela med er av till mig? Känn er välkomna till det! <3

Lägger till ett foto jag tog i Backåkra i Dag Hammarskjölds sommarhus på Österlen. En klok man med många strängar på sin lyra som tyvärr fick lämna livet för tidigt.

"Pröva icke vart ditt steg för dig, endast den som ser långt hittar rätt"
Så nu vilar jag i livet och lägger tilliten i horisonten, mina svar om att hitta ett lugn, en balans, en kryare kropp och själ kommer.
Jag väntar in och längtar till livet!

Kram, på återhörande och må gott tills dess!