Nu har jag inte längre far i livet, saknaden och tomheten ryms i mitt inre. Men också en stor och glädjefull tacksamhet. Tacksam för att han fick ett gott liv med mycket livskvalitet detta året, många goda middagar och utflykter med mor och med mig.

Ett liv så fullt av strävan, motstånd, glädje, upplevelser, fjällvandringar, trädgårdsskötsel och protokollförda blomsterrabatter, matlagningsgäng i massor. Ett liv så fyllt av driv och energi som under årens gång avtagit till en mer förnöjsam stillhet och en tacksamhet för oss runt omkring.

Far fick ett värdigt slut men jag var så rädd och panikslagen att jag inte skulle hinna ordna det för honom. Men jag har hans gener av driv och ett envist tålamod att aldrig ge upp och med den kraften så lyckades jag övertala sjukhuset att inte behandla mer om det inte gagnade honom utan istället få låta oss komma hem till mor. Jag lovar er att min övertalning behövdes, varför har sjukvården så svårt att lyssna in människan och familjens önskan? Varför är dom så rädda för att inte behandla tillräckligt när döden står och väntar?

Så tacksam att jag inte gav upp, för att vi fick ett och ett halvt dygn hemma, att vi fick underbar hjälp av kommunen och vårdcentralen som lyhört bildade ett dreamteam med oss! Allt detta gjorde att far snabbt kunde förbereda din sista resa i trygghet omsluten av oss alla.

Far, du är på andra sidan nu, du är i ljuset, du har inte ont och är inte ensam, vi kommer att klara oss men vi kommer att sakna dig, men alltid minnas för du finns trots allt omkring och med oss!

Ta vara på era stunder, era minnen och njut av dagen i livet här och nu!