Jag har kört hårt med min själ under många år, pressat den med både arbete, familj och vänner. Den har varit som en scout ?alltid redo? och därför också pressats till att alltid vara till lags, att räcka till för allt och alla. För att fixa detta så har jag varit tvungen att ställa mig och mina behov lite längre bak. Har de senare åren försökt och fokuserat på att tränga mig fram i min kö av prestation.
Det finns många av er som säkert känner igen detta i sig själv eller hos någon i er närhet. Det är vanligt förekommande men priset är högt och väldigt riskfyllt.

I samband med att far låg på sjukhus fick jag fysiska symtom, hjärtklappning och ett mycket obehagligt dubbelseende där ögonen slutade samarbeta. Det kom helt plötsligt utan förvarning och jag är tacksam för att det blev så eftersom jag nu förstod att jag måste ta dessa fysiska hälsningar till mig på allvar.
Träffade min nya husläkare, en underbar lyhörd och oerhört bra läkare. En liten utredning som visade att det inte är symtom som har en fysiologisk förklaring utan som framkallats av stress. Och visst kan jag skriva under det, livets centrifug har ju ökat allt eftersom och jag har blivit allt känsligare för den. Hela våren har jag letat efter mina epicentrum av lugn.

Läkaren tog mig på allvar och en sjukskrivning på 1 månad låg framför mig. Overkligt, jag som aldrig varit sjukskriven mer än högst en vecka stod nu i detta.
Jag har i alla fall bestämt mig för att se det som en självläkningsperiod för att undvika en längre sjukskrivning. En period för att ge mig själv fullt fokus, vad mår jag bra av, vad mår jag inte bra av, var finns mina gränser mot yttre påverkan från jobb familj och vänner, hur kan jag lära mig dessa gränser, hur kan jag säga nej och stå upp för mig själv på ett humant och mänskligt sätt för att inte stöta motstånd utan få gehör och förståelse. Ja, i det stora så behöver den duktiga flickan i mig förstå att hon redan är duktig och duger som hon är utan att behöva kämpa.

Tänk om vi alla kunde få denna möjlighet utan att först behöva må dåligt, en självläkningsperiod regelbundet med några års mellanrum. Att få stanna upp, ta reda på var i hjulet vi befinner oss, skruva rätt för att på det sätt behålla vårt medvetna fokus och val för att må bra i kropp och själ med en lagom prestationsnivå.
Jag är övertygad om att samhället hade tjänat på detta och en hel del sjukskrivningar hade säkert kunnat undvikas. Utbrändhet kommer oftast som en blixt och alla har inte haft turen att få lyssna in fysiska symtom som jag och därmed kunna dra i nödbromsen i tid.

Nu tar jag en dag i taget, känner tillit till att allt blir bra och till det bästa för mig. Reflektion, natur, hem, lugn, yoga, miljöer och äventyr som ger goda energier fyller mina dagar.

Lev Lyssna Njut!

Namaste <3