Idag är det dags att ta avsked av far, begravning för oss, den närmaste familjen.
Känner mig väldigt avslappnad även om jag vet att tårarna kommer falla på min kind.

Jag känner en saknad men sörjer i glädje. Glädje för att fars sista fyra dygn blev så bra, att jag fick vara nära varje minut de dygnen, att jag lyckades få hem honom, att hans resa från jordelivet blev lugn och så värdigt hemma hos mor! Detta tillsammans gör att glädjen är större än sorgen.

Många beklagar sorgen, frasen vi är vana vid att säga när vi möter någon i sorg. Jag tror att jag kanske är en av få som känner så här men frasen passar inte in i min känsla. Det betyder definitivt inte att jag är känslokall, nej tvärtom. Hela jag är fylld av känslor och kärlek för att jag kom så nära honom dessa dygnen. Men när jag minns så kommer saknaden, saknaden att inte få muntliga svar när jag pratar med honom.

Att idag se min mor, mina barn, min bror med familj ledsna kommer vara svårt. Men jag hoppas att musiken vi valt ger ett lugn, musik som far tyckte om. Far kommer finnas där omkring oss och ge oss massor av kärlek. Det är hans kropp vi tar avsked från inte hans själ och minnen.

Vi ska äta tillsammans på mor och fars favoritrestaurang vid havet. Jag hoppas att solen och det klara vädret gör oss sällskap, just nu är det lite gråmulet.

Känns bra att dagen är här nu, att vi får efter idag ha den i vårt minne. Det är skönt ur två aspekter, dels för att far nu snart kommer att finnas i minneslunden vilket känns som en befrielse. Sedan är det skönt för att kunna gå vidare, livet fortsätter och far vill att vi ska leva och sörja med glädje och humor. Jag kommer fylla livet med det så ofta jag kan och minnas.

Så länge vi minns någon så länge finns vi! <3