Sitter här och reflekterar inför dagen som ska kicka igång. Ser framför mig att balans kommer vara mitt ledord för dagen.

Det är höstdagjämning idag, balans i dag och natt, ljus och mörker. Känner också att universum har fullt upp med att få balans på jorden eller rättare sagt försöka hjälpa oss människor att få balans på jorden. Tror inte det är en slump att väderleken är stormig och skiftande mellan sol och regn - balans.

Jag ska börja i kyrkan idag med min mor och bror för tacksägelsegudstjänst för far. Jag har varit på det tidigare men att det är för min förälder är en märklig känsla. Jag som dotter axlar nu ansvaret för balans i familjen. Inte som ett ok utan mer att vara den vuxne som finns tillhands. Respekt och kärleken för dödens vila och frid.

I eftermiddag är det fika hos en go väninna för att fira en liten prinsessa som nu är 2 månader. Livets början och nya trådar av balans vävs fram. Respekt och kärlek för livets kraft och energi.

Liv och död, frid och energi, vila och kraft
Balans Balans Balans Balans Balans

Går det att ha mer än en familj?
Jaaaa, säger jag :-) Jag är rik som har flera!

Jag har den fysiska familjen jag är född i och den jag själv fött fram, där ligger rötterna djupa och trygga, där finns historian som gått genom sekel. Där är jag dotter, storasyster och mamma.

Sedan finns det den familjen som knutit an min fysiska familj och där är jag svägerska, exfru, svärdotter. Ja även om jag är skild så har jag valt att ha kvar mina band, jag har inte skilt mig från min svärmor och svåger med familj och min exman är mer som en kusin/bror idag där vi har en vänskaplig relation idag. Tycker det är viktigt om det går att ha det, beror så klart på vilka förutsättningarna är. I mitt fall så har vägen varit snårig till en början men som artat sig lagom vuxen till slut. Nu är det 15 år sedan skilsmässan var ett faktum och så klart läker åren till en del och i vårt fall till det bästa! Ja vi är lyckligt lottade som kan umgås på jul, födelsedagar och ibland vid andra högtider. Det känns helt naturligt idag och det värmer mitt hjärta för det mår vi alla väl av och framförallt barnen. Säger inte att det är enkelt, kräver läkning, vilja, klokhet, fred, tålamod, förlåtelse och medkärlek.

Sedan har jag min själsliga familj, den som har kommit till mitt liv de senaste åren. En familj med många delar, vuxna, barn, barnbarn. En kär vänfamilj sedan knappt 10 år där vi har en fantastisk vilsam och kravlös vänskap vilket tilltalar mig mycket. Just det krav- och prestigelösa är viktigt för mig. I vänskapen vill jag vila, bara vara, duga som vi är, glädjas, utbyta, peppa, trösta och mycket mycket mer.
Där har jag blivit Tant TT med allihop och jag förvånas och imponeras av hur dom har släppt in mig helt och hållet! Och det har så klart gjort att jag och min fysiska familj släppt in dom i vår. Stor tacksamhet, uppskattning och kärlek till min vänfamilj!

Ju äldre jag blir desto viktigare är det att omge mig med medmänniskor som har goda energier, som ger och tar emot denna energi på ett fritt sätt. Där ärlighet finns men inget dömande. Där respekten till den fria viljan men också hjälpsamheten finns.
Vi lever i en värld som innehåller elände, dömande, krav, negativitet, jante, prestige och strävan. Därför är balansen med det goda viktig, Yin och Yang. Allt finns men balanseras energier upp så mår våra kroppar och själar så mycket bättre och potentialen i oss kan blomma ut!

Kärlek till er alla denna lördag där det känns som att hösten nu är på väg att flytta in!
Regnet smattrar på taket och vinden viner i knutarna! Får bli mycket ljusvärme idag! <3

Föreläsningen igår kväll med Michael Larsen var bra, mycket jag redan visste och tagit del av innan men Michael delade med sig av denna kunskap på ett mycket ödmjukt sätt. En man med många egna erfarenheter som gjorde honom tryggt sårbar och igenkännande för mig. Mina erfarenheter i kärlekens land är jag inte ensam om och det gör allt en gnutta tryggare på något sätt.

Michael nämnde en bok som jag varmt rekommenderar Kärlekens fem språk av Gary Chapman, en bok jag har haft i många år och som hjälpt mig att förstå mig själv men också vad som varit svårigheter i de förhållanden jag haft. Dessa fem språk är tjänster, gåvor, bekräftande ord, tid, beröring. Jag tror själv att vi har alla språken men i en individuell ordning. För mig står tid högst upp i det jag önskar av en partner, att vilja dela tid i ett förhållande och tiden som delas är viktig för oss båda. Men för den skull handlar det inte om tid i kvantitet utan i kvalitet och förtroende. Det jag oftast hittils gett till en partner är troligen tjänster, att hjälpa till, att vara till lags, anpassning. Bara här tror jag att det kan uppstå problem om min partner inte har samma språk och om vi inte kommunicerar det. Varför dessa språk står högt upp beror säkert på all erfarenhet av svek och sorg. När jag hamnar i ett tryggt förhållande i en ömsesidig lojalitet kan säkert ordningen i språken bli annorlunda.

Mannen jag var gift med hade troligtvis beröring som språk i behovet till sig själv. Det han gav i kärlekshandling var gåvor k form av blommor och presenter. Ja, jag var grymt bortskämd med det, fick alltid flest julklappar av alla :-) Men han gav inte mig tiden jag behövde, arbetade för det mesta och ju längre förhållandet gick desto mer ensam och bortprioriterad kände jag mig. I det läget betyder gåvor ingenting och jag blev helt enkelt väldigt otacksam. Det gav effekt att mer och mer undvika den spontana beröringen mot honom och en ond spiral skapades i dålig kommunikation och lyhördhet till våra respektive behov och sätt att visa kärlek. Det känns sorgligt trots att jag idag mår bra av att vi gick skilda vägar.

Nu har jag blivit mer påläst och förhoppningsvis klokare men som Michael sa, det vet en förstås inte förrän det finns en parrelation. Det är ju så, jag längtar inte enbart efter kärlek utan jag hoppas också kunna bli en bättre och mer lyhörd partner i en medveten harmonisk relation.
Kärlek är för mig som en skatt och den dag den finns hos mig kommer jag vårda och älska den ömt.

Ni som lever i parrelation, njut av den och varandra. Det är så små pyttesaker jag kan sakna och som jag tog så förgivet när jag var gift. Att det luktar kaffe när jag vaknar, att någon viskar godmorgon i örat, att någon undrar hur jag haft det och saknat mig. Ja tom att det är någon som snarkar sidan om mig :-))

Ha en underbar fredag i storm och regn som i Skåne eller i sol i någon annan del av vårt land!

Kram på er! <3

Jag är en person med mycket kärlek i hjärtat och leendet. Det känns som att jag sprider kärlek och glädje omkring mig och många vänner och medmänniskor ansluter och följer mig på vägen. Det är alltid några om inte många jag känner på olika platser jag kommer till. Ta bara MAXI en fredag för helghandling, det är som en mingelkväll och har jag bråttom får jag smyga bland hyllorna :-)

Men kärlek i partnerskap, är det lika enkelt att locka? Nopp, där behöver jag inte smyga, där kan jag ställa mig mitt i centrum och ändå inte synas. Eller syns jag men ingen kommer fram? Vad är det jag signalerar, attraherar jag inte, stöter jag bort, utstrålar jag en hotande styrka, ett ointresse? Ja frågorna är många och denna känsla och dessa frågor har följt mig genom livet som en röd tråd.

Visst har det funnits partners och även ett äktenskap där vi fick två fina barn. Men av någon anledning så söker/attraheras jag till män som inte önskar ett seriöst förhållande och för varje gång hjärtat såras läggs ytterligare ett skyddande hölje över vilket säkert påverkar min attraktionskraft.

Nu vill jag på riktigt öppna mina ögon, lätta på höljena över hjärtat och se mig omkring efter mitt livs kärlek och bäste vän. Känna full tillit till att allt blir till det högsta bästa för mig.
Längtar så otroligt att få ge och ta emot ömsesidig kärlek i harmoni för våra egna och gemensamma behov.

Jag har på olika sätt tagit reda på delar av mig själv, fakta och erfarenheter utifrån för att utveckla min attraktion i mitt sökande. Mycket har jag förstått och lärt och det känns att jag är på väg åt rätt håll.

Ikväll ska jag åter lyssna till erfarenhet och kunskap, Michael Larsen föreläser i Helsingborg och jag hoppas kunna hitta små frö som kan berika min fortsatta väg i sökandet!

Hoppet överger aldrig! <3
Allt sker av en mening! <3

Åååå njuter vid havet!
Solen glittrar och glimmar i vattnet, vinden blåser gott i mitt hår, kinderna är varma, hjärtat och själen ler!
Kitesurfarna leker i vågorna!
Tänk så enkelt livet kan vara tillsammans med naturen och naturen vet vad vi behöver i detta nu!

Tacksam! <3

Igår på min promenad gick jag inom Minneslunden, fars kommande hem för kroppen. Så vilsamt, så lugnt, vattnet porlade, fåglarna kvittrade, några besökare passerade, vackra blommor, brinnande ljus.
Det här blir en bra plats både för far och mig och min familj.

Två små nyfikna ekorrar lekte i ett av träden, älskar ekorrar! Busiga, söta, snabba små ben, bruna pigga ögon som tittade på mig.
Samtidigt ringer kyrkklockan och det visar sig vara en begravning i kapellet på kyrkogården. Jag väljer ändå att se ekorren och klockringningen som en hälsning, slumpen är ingen tillfällighet.

Ekorrens budskap är enligt Solöga:
Var nyfiken och prova på allt. Gör dig av med det gamla och lev helt i nuet. I nuet skapas nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är upptäckarglädjen.

Ett vackert inspirerande glädjefullt och tacksamt budskap. Ett budskap som passar väl in i min situation och vilja i livet. Älskar mina upptäcktsresor i smått eller stort. Det ger mig lugn, glädje, energi och framförallt lust för framtidens dolda blad.

Njut av dagen och solens varma höststrålar som i Skåne känns som en sommardag!
För mig blir det en tur med min korg, bok och kaffe till stranden för att njuta av havets underbara blick!

Jag har kört hårt med min själ under många år, pressat den med både arbete, familj och vänner. Den har varit som en scout ?alltid redo? och därför också pressats till att alltid vara till lags, att räcka till för allt och alla. För att fixa detta så har jag varit tvungen att ställa mig och mina behov lite längre bak. Har de senare åren försökt och fokuserat på att tränga mig fram i min kö av prestation.
Det finns många av er som säkert känner igen detta i sig själv eller hos någon i er närhet. Det är vanligt förekommande men priset är högt och väldigt riskfyllt.

I samband med att far låg på sjukhus fick jag fysiska symtom, hjärtklappning och ett mycket obehagligt dubbelseende där ögonen slutade samarbeta. Det kom helt plötsligt utan förvarning och jag är tacksam för att det blev så eftersom jag nu förstod att jag måste ta dessa fysiska hälsningar till mig på allvar.
Träffade min nya husläkare, en underbar lyhörd och oerhört bra läkare. En liten utredning som visade att det inte är symtom som har en fysiologisk förklaring utan som framkallats av stress. Och visst kan jag skriva under det, livets centrifug har ju ökat allt eftersom och jag har blivit allt känsligare för den. Hela våren har jag letat efter mina epicentrum av lugn.

Läkaren tog mig på allvar och en sjukskrivning på 1 månad låg framför mig. Overkligt, jag som aldrig varit sjukskriven mer än högst en vecka stod nu i detta.
Jag har i alla fall bestämt mig för att se det som en självläkningsperiod för att undvika en längre sjukskrivning. En period för att ge mig själv fullt fokus, vad mår jag bra av, vad mår jag inte bra av, var finns mina gränser mot yttre påverkan från jobb familj och vänner, hur kan jag lära mig dessa gränser, hur kan jag säga nej och stå upp för mig själv på ett humant och mänskligt sätt för att inte stöta motstånd utan få gehör och förståelse. Ja, i det stora så behöver den duktiga flickan i mig förstå att hon redan är duktig och duger som hon är utan att behöva kämpa.

Tänk om vi alla kunde få denna möjlighet utan att först behöva må dåligt, en självläkningsperiod regelbundet med några års mellanrum. Att få stanna upp, ta reda på var i hjulet vi befinner oss, skruva rätt för att på det sätt behålla vårt medvetna fokus och val för att må bra i kropp och själ med en lagom prestationsnivå.
Jag är övertygad om att samhället hade tjänat på detta och en hel del sjukskrivningar hade säkert kunnat undvikas. Utbrändhet kommer oftast som en blixt och alla har inte haft turen att få lyssna in fysiska symtom som jag och därmed kunna dra i nödbromsen i tid.

Nu tar jag en dag i taget, känner tillit till att allt blir bra och till det bästa för mig. Reflektion, natur, hem, lugn, yoga, miljöer och äventyr som ger goda energier fyller mina dagar.

Lev Lyssna Njut!

Namaste <3

Nu har jag inte längre far i livet, saknaden och tomheten ryms i mitt inre. Men också en stor och glädjefull tacksamhet. Tacksam för att han fick ett gott liv med mycket livskvalitet detta året, många goda middagar och utflykter med mor och med mig.

Ett liv så fullt av strävan, motstånd, glädje, upplevelser, fjällvandringar, trädgårdsskötsel och protokollförda blomsterrabatter, matlagningsgäng i massor. Ett liv så fyllt av driv och energi som under årens gång avtagit till en mer förnöjsam stillhet och en tacksamhet för oss runt omkring.

Far fick ett värdigt slut men jag var så rädd och panikslagen att jag inte skulle hinna ordna det för honom. Men jag har hans gener av driv och ett envist tålamod att aldrig ge upp och med den kraften så lyckades jag övertala sjukhuset att inte behandla mer om det inte gagnade honom utan istället få låta oss komma hem till mor. Jag lovar er att min övertalning behövdes, varför har sjukvården så svårt att lyssna in människan och familjens önskan? Varför är dom så rädda för att inte behandla tillräckligt när döden står och väntar?

Så tacksam att jag inte gav upp, för att vi fick ett och ett halvt dygn hemma, att vi fick underbar hjälp av kommunen och vårdcentralen som lyhört bildade ett dreamteam med oss! Allt detta gjorde att far snabbt kunde förbereda din sista resa i trygghet omsluten av oss alla.

Far, du är på andra sidan nu, du är i ljuset, du har inte ont och är inte ensam, vi kommer att klara oss men vi kommer att sakna dig, men alltid minnas för du finns trots allt omkring och med oss!

Ta vara på era stunder, era minnen och njut av dagen i livet här och nu!