Jag har nu varit hemma för självläkning i drygt 1 månad. Har idag gått min naturrunda i filosofiska gången i Ramlösa Brunnspark och filosoferat över mitt liv mitt i denna oktoberdagen. Jag sitter fortfarande på på min livsbänk men ska försiktigt ta mig upp på stigen mot livet igen.

La till några symboliserande foto och tog även en filmsnutt på en porlande bäck som för mig symboliserar livet. ska se om jag kan dela den med er här. Livet som också sakta porlar sig fram som bäcken oavsett om jag sitter på bänken, går på stigen eller har kommit upp på vägen igen.

Jag ska nästa vecka vända åter till arbetslivet på halvtid. Det känns på ett sätt bra, att komma tillbaka, att få en uppgift igen och att vara i samhället. Känslan att tappa ork av att gå hemma kommer allt mer. Det jag inte vill eller orkar idag kan jag flytta fram och fram och fram. Energin finns inte alltid i den omfattning jag önskar och då flyttar jag fram saker och görande. Är det för att jag har stressymtom eller är det pga en vana i denna lite luftlösa tillvaro? Ja, jag vet faktiskt inte. Har mött några som varit ända inne i väggen som menar att jag går tillbaka för tidigt. Jag hoppas ju kunna klara av att sätta gränser för att få en realistisk tillvaro och inte falla tillbaka på ruta ett igen. Nu gäller det verkligen att jag är lyhörd för både min kropp ovh själ.

Mina fysiska symtom är mindre men yrseln finns kvar. Hur blir jag av med den? Jag yogar, slappnar av, är i naturen, rör på mig, njuter mm. Vad mer kan jag göra?

Ja ni ser, filosofera kan jag och även om jag inte får några svar så är jag trygg i att nu vända tillbaka försiktigt upp på stigen. Där ska jag medvetet känna och se var mina steg går, försöka placera dom rätt och känna hur dom känns. Och så klart ha fokus på mitt mående och att det blir realistiska uppgifter och ramar för mig.

Viktigt och värdefullt en dag som denna mitt i min dag i mitt liv!