Just nu är känslan som när jag var barn på julafton, ni vet känslorna, pirrigt, spännande, tänk om, jooo, näää..... Så innan den försvinner så gör jag slag i saken! Det är dags mu!

Det är dags för mig att ta nästa steg. Jag trivs med att skriva, gillar att snida och spåna bland ord och budskap, förmedla det som kommer till mig. Kan jag inspirera, få någon att le, känna en go känsla, känna igen sig, känna hopp, hålla med, inte hålla med, komplettera i ord eller i tysthet, ja vad som är tacksamt för mig. Det är inte en skara kvanitativa läsare jag är ute efter, nä jag vill ju nå dig, just dig! Men jag måste ändå marknadsföra min blogg på något sätt för att nå ut, hitta dig.

Jag har pyst lite här och där om bloggen, försiktigt och i början blygt, oerfaret, känslan av inte kan väl jag, inte vill väl någon läsa. Fått tilltalande återkoppling som stärkt mitt mod, mitt mod att pysa lite till och lite till. Ikväll har båda barnen gett sin mor ett ok och faktiskt lite hejarop, kör morsan, du är grym! Rätt coolt att höra och mitt mod blir stolt, vågligt och starkt. Ok då, vad kan gå fel? Läsarsiffrorna kan öka till en början och dala vart efter, ja men då har jag iaf försökt. Meeen det kan också bli en väg på väg uppåt. Det är ju Words liksom!

Det började på sensommaren med en tanke, en röst som sa, skriv, starta en blogg! Ja, jag förstår fortfarande inte var den tanken/rösten kom ifrån men jag gjorde det, jag följde rösten och nu står jag här några månader senare på väg att bli offentlig för min omgivning, mina vänner, mina sociala medier.

Nu hoppar jag och landar på fötterna. Hoppas se stjärnorna och nå grantoppar när jag landar! :-)