En självläkningsdag i solen!
Strålarna värmer och gör gott för både min kropp och själ. Får nästan mer känsla av en begynnande vår än en begynnande vinter när jag sitter här. Jag lapar i mig energin allt vad jag kan!

Reflektionen idag är min känsla över att andra ständigt vill förändra mig. Varför är den känslan mon följeslagare, vad är det jag ska lära? Vad är det som gör att lösning på problem oftast hamnar på delar utanför sig själv än på en självreflektion till en början? En självreflektion som kan handla om personliga delar och förutsättningar men även organisatoriska. Jag tycker själv att det är en naturlig del av all utveckling.

Jag försöker alltid ha självreflektion och tänker att jag kan inte ändra någon annan utan jag kan bara ändra mig själv. Men ibland är det inte tillräckligt när det finns saker utanför som behöver förändras eller iaf behöver föras en dialog kring. Behovet av en öppen och icke dömande dialog för att komma fram till goda lösningar.
Varför sker detta inte automatiskt? Är det rädsla, ointresse, hot, okunskap, missförstårlse som gör att denna dialog inte kommer till stånd eller släpps fram?

Funderar mycket över detta idag då jag åter hamnat i en sådan situation som jag gjort så många gånger, om och om igen. Vill inte längre anpassa min kostym och ständigt klä mig i den föränderliga kostymen för att passa in, för att duga. Jag vill vara jag, duga som jag är, respekteras för min kunskap och erfarenhet utan att för den skull behöva ha och få rätt i allt. Är det otydliga uppdrag som gör både förväntningar och förutsättningar otydliga? Är det medvetna val eller omedvetna val?

Själv-, omgivnings- och organisationsdialog är A och O kring dessa delar för att få både personer och organisationer att utvecklas och växa enligt mitt tycke. En stimulatende och god förbättringskultur helt enkelt.

Det är inte alltid lätt att vara människa hur man än försöker.....
Reflekterar vidare i solens strålar utan krav på svar......