Livet pågår hur vi än vill gör, vad vi än gör och försöker. Vi gör det mesta till det bästa men ibland kommer tillfällen att stanna upp mitt i det man befinner sig i.

Så blev det för mig ännu en gång. I torsdags var jag ute på restaurang med min mamma, son och dotter. Firade dotterns 19-årsdag, en härlig sammankomst och vi har inte så lätt för att hitta tid för gemenskap tillsammans så detta var underbart. Deras pappa, min fd man, skulle så klart varit med men jobbade tyvärr. Mycket mat och dryck valdes ut och beställdes in. Mina barn är i branschen så mor kan sitta lugnt i båten och bara låta sig smakas och njuta.

Strax innan maten kommer ringer min fd man mig. En mycket nära och kär bekant till familjen har dött i en olycka. Detta vill han att jag ska berätta och därefter ta hand om barnen. Han är så klart förtvivlad själv och ledsen för att han inte kan vara där hos oss och att han behöver överlämna detta åt mig. Men nöden har ingen lag eller begränsningar och det är viktigt att hjälpas åt och finnas där för varandra.

Jag är en person med en stark närvaro till känslor, omsorg och handling. Mycket praktik och erfarenheter i mitt sjuksköterskearbete har förstärkt detta och jag går från noll till hundra blixtsnabbt så även denna gången.

Lugnade min fd att jag tar hand om det, vi är alla här tillsammans (vilket också är en märklig slump mitt i allt).
Snabbt tänker jag att vi måste äta först och jag får berätta senare. Om jag inte gör så kommer ingen äta av den goda maten och nu behöver dom kraft och energi, detta kommer bli mycket tufft och känslosamt, ikväll och framöver.

Vi äter och njuter, jag lyckas hålla min egen chock på håll och vi har en trevlig stämning runt bordet.
Mobilerna finns alltid nära mina barn, stora umgängen har dom och vår stackars vän var en viktig person i detta umgänge. Jag blir snabbt bekymrad över att informationen sprids och att dom ska få veta det genom mobilen. Här gäller det att agera! Jag säger att ikväll har vi en mobilfri middag och alla mobiler plockar vi undan, glimten i mitt öga och leendet plockar jag på för att få denna uppmaning lite kul och kärleksfull. Det ska ju fotas och snappas, suck, men jag är inte bättre själv, haha! Härliga saker vill man ju minnas! :-) Dom tittar märkligt på mig och tänker att nu har hon fått ett av sina tokiga ryck igen :-) Men mobilerna försvinner ner i väska och ficka.

Jag lyckas iaf att hindra att information läcker ut, vi får en fin god och trevlig stund runt bordet. Jag föreslår att vi tar lite kaffe på en avskild plats, jag plockar på mig lite servetter i beredskap och väl där berättar jag. Allt blir tyst, allt stannar av, ingen förstår, ingen kan ta in det hemska som skett..... Tomma ögon fylls med tårar.....
Mobiler plockas fram, kontakter börjar komma, alla söker nu både kontakt för att förstå men också kärlek och gemenskap för att få och ge tröst i detta chockerande avbrott i livet, mitt i denna kvällen.

Kvällen slutar med att många många möts på en speciell plats. Dom möts i kramar, i tårar, i hopplöshet, i oförståelse, i chock men dom är alla tillsammans, ?alla? som är i olika åldrar blir ett med varandra. Vackert i allt det hemska och synen jag ser får mina känslor att svämma över än mer i mina tårar.

Jag och min mamma lämnar barnen och ?alla? här, nu är dom tillsammans och det kommer bli en lång men behövd natt. Jag ringer och berättar för min fd man hur allt ligger till hur allt är nu och att han kan vara lugn i det. Han den stackaren behöver fokusera på sitt arbete och inte vara nära när känslokaoset flödar i kroppen.

Tänk så fort allt förändras, hur fort ett liv kan släckas och bara försvinna. Nu är minnena viktiga och jag ser hur alla dessa som fanns runt vännen nu finns kvar, som minns, som bereder värdighet och kärlek till vännen med ljus blommor och foton. Som smyckar detta till ett vackert gyllene altare dit alla kan komma och söka och få tröst tillsammans. Det är kärlek!

Kärlek i dagen här och nu till dig! <3