Livet pågår hur vi än vill gör, vad vi än gör och försöker. Vi gör det mesta till det bästa men ibland kommer tillfällen att stanna upp mitt i det man befinner sig i.

Så blev det för mig ännu en gång. I torsdags var jag ute på restaurang med min mamma, son och dotter. Firade dotterns 19-årsdag, en härlig sammankomst och vi har inte så lätt för att hitta tid för gemenskap tillsammans så detta var underbart. Deras pappa, min fd man, skulle så klart varit med men jobbade tyvärr. Mycket mat och dryck valdes ut och beställdes in. Mina barn är i branschen så mor kan sitta lugnt i båten och bara låta sig smakas och njuta.

Strax innan maten kommer ringer min fd man mig. En mycket nära och kär bekant till familjen har dött i en olycka. Detta vill han att jag ska berätta och därefter ta hand om barnen. Han är så klart förtvivlad själv och ledsen för att han inte kan vara där hos oss och att han behöver överlämna detta åt mig. Men nöden har ingen lag eller begränsningar och det är viktigt att hjälpas åt och finnas där för varandra.

Jag är en person med en stark närvaro till känslor, omsorg och handling. Mycket praktik och erfarenheter i mitt sjuksköterskearbete har förstärkt detta och jag går från noll till hundra blixtsnabbt så även denna gången.

Lugnade min fd att jag tar hand om det, vi är alla här tillsammans (vilket också är en märklig slump mitt i allt).
Snabbt tänker jag att vi måste äta först och jag får berätta senare. Om jag inte gör så kommer ingen äta av den goda maten och nu behöver dom kraft och energi, detta kommer bli mycket tufft och känslosamt, ikväll och framöver.

Vi äter och njuter, jag lyckas hålla min egen chock på håll och vi har en trevlig stämning runt bordet.
Mobilerna finns alltid nära mina barn, stora umgängen har dom och vår stackars vän var en viktig person i detta umgänge. Jag blir snabbt bekymrad över att informationen sprids och att dom ska få veta det genom mobilen. Här gäller det att agera! Jag säger att ikväll har vi en mobilfri middag och alla mobiler plockar vi undan, glimten i mitt öga och leendet plockar jag på för att få denna uppmaning lite kul och kärleksfull. Det ska ju fotas och snappas, suck, men jag är inte bättre själv, haha! Härliga saker vill man ju minnas! :-) Dom tittar märkligt på mig och tänker att nu har hon fått ett av sina tokiga ryck igen :-) Men mobilerna försvinner ner i väska och ficka.

Jag lyckas iaf att hindra att information läcker ut, vi får en fin god och trevlig stund runt bordet. Jag föreslår att vi tar lite kaffe på en avskild plats, jag plockar på mig lite servetter i beredskap och väl där berättar jag. Allt blir tyst, allt stannar av, ingen förstår, ingen kan ta in det hemska som skett..... Tomma ögon fylls med tårar.....
Mobiler plockas fram, kontakter börjar komma, alla söker nu både kontakt för att förstå men också kärlek och gemenskap för att få och ge tröst i detta chockerande avbrott i livet, mitt i denna kvällen.

Kvällen slutar med att många många möts på en speciell plats. Dom möts i kramar, i tårar, i hopplöshet, i oförståelse, i chock men dom är alla tillsammans, ?alla? som är i olika åldrar blir ett med varandra. Vackert i allt det hemska och synen jag ser får mina känslor att svämma över än mer i mina tårar.

Jag och min mamma lämnar barnen och ?alla? här, nu är dom tillsammans och det kommer bli en lång men behövd natt. Jag ringer och berättar för min fd man hur allt ligger till hur allt är nu och att han kan vara lugn i det. Han den stackaren behöver fokusera på sitt arbete och inte vara nära när känslokaoset flödar i kroppen.

Tänk så fort allt förändras, hur fort ett liv kan släckas och bara försvinna. Nu är minnena viktiga och jag ser hur alla dessa som fanns runt vännen nu finns kvar, som minns, som bereder värdighet och kärlek till vännen med ljus blommor och foton. Som smyckar detta till ett vackert gyllene altare dit alla kan komma och söka och få tröst tillsammans. Det är kärlek!

Kärlek i dagen här och nu till dig! <3

En självläkningsdag i solen!
Strålarna värmer och gör gott för både min kropp och själ. Får nästan mer känsla av en begynnande vår än en begynnande vinter när jag sitter här. Jag lapar i mig energin allt vad jag kan!

Reflektionen idag är min känsla över att andra ständigt vill förändra mig. Varför är den känslan mon följeslagare, vad är det jag ska lära? Vad är det som gör att lösning på problem oftast hamnar på delar utanför sig själv än på en självreflektion till en början? En självreflektion som kan handla om personliga delar och förutsättningar men även organisatoriska. Jag tycker själv att det är en naturlig del av all utveckling.

Jag försöker alltid ha självreflektion och tänker att jag kan inte ändra någon annan utan jag kan bara ändra mig själv. Men ibland är det inte tillräckligt när det finns saker utanför som behöver förändras eller iaf behöver föras en dialog kring. Behovet av en öppen och icke dömande dialog för att komma fram till goda lösningar.
Varför sker detta inte automatiskt? Är det rädsla, ointresse, hot, okunskap, missförstårlse som gör att denna dialog inte kommer till stånd eller släpps fram?

Funderar mycket över detta idag då jag åter hamnat i en sådan situation som jag gjort så många gånger, om och om igen. Vill inte längre anpassa min kostym och ständigt klä mig i den föränderliga kostymen för att passa in, för att duga. Jag vill vara jag, duga som jag är, respekteras för min kunskap och erfarenhet utan att för den skull behöva ha och få rätt i allt. Är det otydliga uppdrag som gör både förväntningar och förutsättningar otydliga? Är det medvetna val eller omedvetna val?

Själv-, omgivnings- och organisationsdialog är A och O kring dessa delar för att få både personer och organisationer att utvecklas och växa enligt mitt tycke. En stimulatende och god förbättringskultur helt enkelt.

Det är inte alltid lätt att vara människa hur man än försöker.....
Reflekterar vidare i solens strålar utan krav på svar......

Idag är den första upp-på-vägen-dagen efter drygt 1 månads självläkningsperiod.
Sitter på tåget på väg tillbaka till arbetet. Jag börjar försiktigt på halvtid. Det känns bra men litte pirrigt, hur kommer det att kännas, hur mycket har jag glömt?
Gott att träffa alla arbetskamrater igen, nu gäller det att jag håller fokus, andas och tar en sak i taget i den takt som är bra för mig. Jag ska hålla mig tryggt och hälsosamt på min väg!

Jag är med i en grupp på Facebook, en grupp där vi medvetande gör ?tacksamhet?. Tacksamhet för oss själva och vår egen kropp och själ. Härliga skriftliga samtal som jag får ge och ta del av från tänkvärda personer. Det ger goda reflektioner att ta med under dagens gång.

Idag har vi fått ett uppdrag, ett uppdrag att ha med oss vårt leende under dagen. Vi ska observera hur vi känner oss av det, hur våra uppgifter under dagen påverkas och hur människor vi möter reagerar.
En härlig uppgift som jag för det mesta känner mig bekant med. Jag har lätt för att le men det finns så klart situationer där det är svårare. Situationer där energitagandet inte har balans mellan oss som är i situationen, ja det jag menar är att det finns personer som tar mer energi än de ger. Och energin är inte alltid varm och god utan kall och hård.

Jag kommer att möta en sådan situation i eftermiddag och idag förbereder jag mig. Jag ska le mig genom den, medvetet, lugnt och ärligt. Tillsammans med leendet ska jag ha mitt andetag med. Jag ska reflektera och se vad som händer inom mig. Vad som händer i rummet lämnar jag där hän och prioriterar och fokuserar på mig själv idag. Dags för lite egoboost!

Ha en god måndag och le idag! :-)

Idag är det dags att stiga upp på gradängerna igen efter några års vila :-)
Har återkommit till sopranerna i gospelkören Black mission. Ett varmt och kärleksfullt välkomnande fick jag, härligt. Sången och tonerna är magiska för kropp och själ, dom tränger sig in i minsta cell, väcker upp och sprider kärlek och energi. Efter en övning eller mässa är jag, kroppen och själen helt fylld och glatt uppspelt. Det tar ett tag att varva ner sen ;-)

Mitt intresse för musik har alltid funnits och när jag såg filmen Så som i himmelen så var det ett måste att ta steget och undersöka: Kunde jag sjunga, platsade jag in i en kör?
Jag började söka olika varianter av körer och hittade till slut en gospelkör i en kyrka i min stad. Jag var varmt välkommen, fick hitta min plats bland tonerna med hjälp av alla vänliga körmedlemmar och allt var kostnadsfritt. Betalningen var att förmedla tonernas och sångernas budskap på regelbundna gudstjänster.

Allt detta hände parallellt med min skilsmässa som jag just då var mitt i och kören och församlingen blev en trygg plats för mig där jag kunde hämta kraft i mitt privata kaos.
Gabriellas sång blev och har sedan dess varit min ledsång för mitt liv trots min sorg i skilsmässan. Jag vill känna att jag levt mitt liv! Det har hjälpt mig upp från sorgens och grubbleriernas dikeskanter. Idag känner jag att jag lever det livet så tack för din inspiration Kay Pollak! <3

Efter några år bytte jag kör till just Black mission och nu är det några gospelmässor som gäller under året. Mässorna är under kvällstid på söndagar och musiken är den röda tråden genom mässan.

Och ikväll är det då dags för min första mässa igen! Vi sjunger många fina sånger ikväll och några duktiga solister från kören förgyller sångerna extra!
Vår ingångssång är Baba Wethu som är Fader vår på ett zuluspråk (tror jag) Inte så lätta ord men så vackert när stämmorna möts och orden omges av tonerna!

Musik Musik Musik i alla dess former gör gott för både kropp och själ!

Njut av er söndag! <3

Idag känner jag en stor tacksamhet! <3
Till vad tänker ni, jo till det lilla, det som bara är, det som finns, det som inte syns, det som inte riktigt går att ta på men det som känns som ett varmt mjukt men kittlande flow inom min kropp!

Jag har denna känslan från och till, en härligt porlande känsla i min kropp och den känslan får mina läppar att le. Den bara finns där utan att jag processar fram den, inte medvetet iaf!
Idag är en sådan dag, är det kanske ljuset i tunneln jag ser och känner, är det belöning för att jag satt mig själv först i min självläkning eller är det effekten av att jag är snäll mot min själ och min kropp? Ja det spelar faktiskt ingen roll vad det beror på för jag njuter och fokuserar just på den porlande känslan och njutningen i och av den. Att känna sprudlande och porlande glädje som försiktigt bubblar fram inom min kropp utan någon medveten anledning eller syfte. Det är som ett guldbestrött regn som faller över mig. Känslan är, om jag skulle sätta ord på det, en förälskelse till livet, till mitt liv!

Denna känslan är den bästa gåvan jag kan få och ta emot, jag tackar och välkomnar den utan att ställa krav på den. Den är så underbar i sin enkelhet och den gör mig rik i livet. Och den gör precis som livet, den kommer och går, den lägger sig ibland för vila men den försvinner aldrig helt ifrån mig utan plötsligt så är den där igen! Den kan inte tvingas fram utan den kommer när min tillit är stor och trygg, tillit till att allt blir bra och allt blir precis som det ska, till det bästa för mig.

Så idag njuter jag av min förälskelse till det enkla, till mig själv och till livet!

Och kan jag förmedla denna känslan till dig genom mina skrivna ord så vill jag säga: Varsågod, ta för dig, smaka på känslan och njut av den! <3

Jag har nu varit hemma för självläkning i drygt 1 månad. Har idag gått min naturrunda i filosofiska gången i Ramlösa Brunnspark och filosoferat över mitt liv mitt i denna oktoberdagen. Jag sitter fortfarande på på min livsbänk men ska försiktigt ta mig upp på stigen mot livet igen.

La till några symboliserande foto och tog även en filmsnutt på en porlande bäck som för mig symboliserar livet. ska se om jag kan dela den med er här. Livet som också sakta porlar sig fram som bäcken oavsett om jag sitter på bänken, går på stigen eller har kommit upp på vägen igen.

Jag ska nästa vecka vända åter till arbetslivet på halvtid. Det känns på ett sätt bra, att komma tillbaka, att få en uppgift igen och att vara i samhället. Känslan att tappa ork av att gå hemma kommer allt mer. Det jag inte vill eller orkar idag kan jag flytta fram och fram och fram. Energin finns inte alltid i den omfattning jag önskar och då flyttar jag fram saker och görande. Är det för att jag har stressymtom eller är det pga en vana i denna lite luftlösa tillvaro? Ja, jag vet faktiskt inte. Har mött några som varit ända inne i väggen som menar att jag går tillbaka för tidigt. Jag hoppas ju kunna klara av att sätta gränser för att få en realistisk tillvaro och inte falla tillbaka på ruta ett igen. Nu gäller det verkligen att jag är lyhörd för både min kropp ovh själ.

Mina fysiska symtom är mindre men yrseln finns kvar. Hur blir jag av med den? Jag yogar, slappnar av, är i naturen, rör på mig, njuter mm. Vad mer kan jag göra?

Ja ni ser, filosofera kan jag och även om jag inte får några svar så är jag trygg i att nu vända tillbaka försiktigt upp på stigen. Där ska jag medvetet känna och se var mina steg går, försöka placera dom rätt och känna hur dom känns. Och så klart ha fokus på mitt mående och att det blir realistiska uppgifter och ramar för mig.

Viktigt och värdefullt en dag som denna mitt i min dag i mitt liv!

Då är oktober här!
Klarheten och luften i hösten ger mig balans att se förbi det nalkande mörkrets intåg.
Skiftningarna i vädret och i naturen är tydliga. Den lite fuktiga doften från vegetationen, den begynnande förmultningen som bildar ett varmt täcke.

En två-timmars promenad är avklarad och mycket upptäckte mina ögon och mobilkameran ute i den omgivande naturen. Naturen som fortfarande har sitt levande liv och som bär sina frukter och blommor men som är på väg att bäddas ner i myllan. Myllan som ska skydda och värma i den snart kommande vintern och kylan för att sedan väckas upp på nytt igen.

Dessa vågor av årstider har sin charm och vi kan inget annat än att bara följa och gunga med.

Promenader är sköna där ena foten sätts framför den andra foten, stegen som växer i antal och färdar kroppen vidare.

Under min promenad har jag börjat lyssna på ?Hur lärde jag mig förstå världen? av Hans Rosling. Lite synd att stänga ute naturens ljud med öronproppar och ljudbok men boken ska höras klart inom kort så det var vara att gilla läget. Bokklubben jag är med i har valt ut denna bok för kommande träff. Då är det bra med ljudbok som kan lyssnas på även om andra saker behöver göras eller under mina ?på väg? tillfällen.

Har inte kommit så långt men kan redan nu förstå att Hans var en man med många upplevelser och erfarenheter i världen och i sitt eget liv. Ska bli spännande att lyssna vidare på. Hans och hans budskap hade behövts längre på jorden men livet är som livet är och nu får vi hålla tillgodo med hans berättelser istället.

Ha en skön första kväll i oktober månad!