Går det att adoptera släktingar? Jojomensan, visst går det, åtminstone för mig! :-)
Har ju i ett tidigare inlägg berättat om min fysiska- och min vän-familj. Båda är mina bästa familjer!

För något år sedan dog min faster och jag fanns nära, tätt intill hennes sida under det året som hon var sjuk. Det kändes som om jag var hennes egen dotter och hon sa alltid att jag var hennes inhyrda dotter. Hon fick tyvärr aldrig några egna barn. Så på ett sätt adopterade hon mig.

Faster hade en nära väninna sedan ungdomen och som tillsammans med mig fanns vid fasters sida. Det var vi tre som blev ett team och tillsammans försökte vi göra det sista året så bra det gick under de omständigheter som rådde pga sjukdom.
Hennes väninna blev min väninna och även om vi setts sporadiskt under min uppväxt så lärde vi känna varandra på ett djupare plan och vi blev ett mycket värdefullt stöd till varandra under denna svåra tid.

När min faster dog och vi arvingar skulle ordna upp allt med hennes hem så bestämde vi adoptera väninnan till vår nya faster.
Och bäst av allt, väninnan sa JA och det firade vi med en liten symbolisk handling/ceremoni. Det känns så gott i hjärtat att det blev så och det känns som om min biologiska faster lever vidare genom detta, Jag vet att hon tittar ner och ler tacksamt från sin himmel!

Så idag på min sista, tror jag för tillfället iaf, självläkningsdag så har vi, jag och faster, haft en eftermiddag med härlig kvalitetstid tillsammans. Vi sågs i Malmö på ett trevligt mysigt ställe, Gustav, njöt av lunch och ett glas vin. Så god lyx en helt vanlig onsdag! Härligt att få tid och prata ifatt oss! Tiden springer så fort och tyvärr är det just denna typen av kvalitet som inte hinns med i vardagen. Måste också berömma personalen på restaurangen, ett härligt personligt service-engagemang, kvalitet!

Så tack kära faster för en go stund tillsammans idag! <3
(Jag vet ju att du läser bloggen, hi hi)